Att döpa sitt manus

Jag hittade en rolig infographic där någon sammanställt olika typer av titlar. I länken beskriver de följande typer av titlar (fritt översatt av mig) och jag var såklart tvungen att leta i min bokhylla efter svenska exempel:

  • Den som beskriver vad boken handlar om
    ”Matthandlare Olssons död” av Karin Wahlberg
  • Den kryptiska som inte berättar allt
    ”Sånt man bara säger” av Helena von Zweigbergk
  • Den med oväntade sammanslagningar
    Hittade inget eget i exempel i bokhyllan men googlade mig till barnbokstiteln ”Askungen och vampyrprinsen” av Wiley Blevins
  • Den med liknelser eller anspelningar
    ”Högre än alla himlar” av Louise Boije af Gennäs
  • Den som har ett bildspråk
    ”Bara vanligt vatten” av Kajsa Ingemarsson
  • Den kontrasterande
    ”Glada hälsningar från Missångerträsk” av Martina Haag
  • Den med metaforer
    ”Äta kakan och ha den kvar” av Kristin Emilsson
  • Den som innehåller en av karaktärernas namn
    ”Berättelsen om Pi” av Yann Martel
  • Den med bokstavsrim
    ”Dotter till en dotter” av Inger Alfvén
  • Den med en tidsangivelse
    ”Augustiresan” av Anna Fredriksson
  • Den som bara består av huvudpersonens namn
    ”Señor Peregrino” av Cecilia Samartin
  • Den som är lite knasig
    ”Hur man närmar sig ett träd” av Eva Dahlgren
  • Den som berättar var boken utspelar sig
    ”New Delhi – Borås” av Per J Andersson
  • Den som är en replik
    ”Kan ingen hjälpa Anette?” av Peter Pohl
  • Den som består av ett enda ord
    ”Tusenskönor” av Kristina Ohlsson

Jag funderar på mitt eget manus. Hittills har jag inte satt någon titel och känner egentligen inget behov av att göra det än heller. Jag tycker om titlar som är som tagna ur en mening, och som därmed kan bli lite tvetydiga eller mystiska eller knasiga eftersom de är tagna ur sitt sammanhang. Det jag skriver är ju en psykologisk thriller så titeln behöver ju matcha känslan i boken tycker jag, men det kan lika väl handla om att hitta en titel som är så pass tvetydig att den blir nästan blir en kontrast till bokens innehåll – tills man förstår så mycket av bokens innehåll att man ser tvetydigheten i titeln. Hänger ni med?

Jag har en liten lista med titelförslag i alla fall, men inget av förslagen känns helt klockrent ännu. Jag låter det bli något att ta tag i längre fram i processen tror jag!

Divider

Annonser

Knäcker inte koden

Ni vet hur man pratar om att ”knäcka läskoden” när det gäller barn? Well, själv har jag inte knäckt odlingskoden. Med tanke på hur snabbt mina växter dör är det ett jäkla mirakel att jag lyckats hålla två barn vid liv i sex respektive åtta år… Jag ser så många fina bilder i mina flöden nu på höstarrangemang på hustrappen men jag vet att det skulle aldrig fungera för mig. När jag köper växter frågar jag alltid personalen om det är något särskilt jag ska tänka på när det gäller skötseln, och det de säger är helt obegripligt för mig. Och är det inte obegripligt så känns det mest som ”men när ska jag hinna det där?!”.

Jag har en orkidé som jag lyckats hålla vid liv i 2,5 år nu. Det är ju en bedrift! Jag har lyckats få in en rutin där jag vattnar den sparsamt en gång i veckan och det verkar den klara sig på. Det innebär också att eventuella nya växter måste klara sig på samma sätt, för jag skulle nog inte klara av att ha olika rutiner för olika växter. Då blir det kortslutning i hjärnan och snart får jag fylla komposten med fler växtlik.

För många år sedan fick jag en liten inslagen present av några grannar som även passade på att fråga om jag ville ha hjälp med blomvattning under den kommande veckan då jag skulle vara bortrest. Jag skrattade och sa att jag har bara plastväxter för allt annat dör i mina händer, men tack för erbjudandet. När hon gått öppnade jag paketet – ett presentkort på en blomsterhandel. Ridå.

Tur man kan vara bra på olika saker. Skrivande är mer min grej!

Divider

Min första skrivträff inbokad

Okej, så NaNoWriMo gav bra utväxling direkt! Jag lyckades hitta flera som bor i mitt område (eller ja, det ena av mina områden – det jag föredrar dessutom, för när jag bor där har jag inte barnen hos mig vilket innebär att jag faktiskt kan vara med på träffarna utan att behöva skaffa barnvakt) och nu håller vi på och bokar in träffar åt höger och vänster. Det är ju ett par veckor kvar tills NaNo börjar så vi inleder med en prepp-träff och sen hoppas jag att vi kan ha regelbundna träffar för att prata skrivande. Så* himla taggad!

Häromdagen hittade jag förresten en så vacker bok i affären, kolla mitt näst senaste instagramfoto till höger på bloggen. Kanterna på boksidorna är orange! Lägger till det på min lista över utgivningsgoals som nu består av 1) trycka upp matchande bokmärken till boken och 2) ha färgade kanter på boksidorna. Det gäller att prioritera hörrni.

Det jag egentligen ville säga om den där boken var i alla fall att den utspelar sig i Kisa, vilket ligger alldeles nära mitt ena boende. Sånt gillar jag! Boken utspelar sig även i närheten av en närbutik där jag för ett par månader sedan satte upp en lapp på anslagstavlan där jag sökte folk att starta en bokklubb tillsammans med. Exakt fyra lappar med mitt telefonnummer har rivits av från annonsen, exakt noll personer har kontaktat mig. Besvikelsen.

MEN! Nu har jag snart en skrivargrupp att lära känna istället!

Okej spretigt inlägg… Men jag är rätt så pepp på allt det här och den röda tråden kan väl få vara… Östergötland kanske? Eftersom allt ovan rör sig i det området.

* Har någon mer än jag lagt märke till att folk nu för tiden använder enbart ordet ”så” som förstärkningsord? T.ex. ”jag var sååå taggad”, ”det var sååå dyrt”, ”tack sååå mycket” osv. Det stör mig. Jag vill fortsätta använda vanliga förstärkningsord! Vadå så? Så är ju relativt. Hur mycket är ”så mycket”?

Divider

Synopsis vara eller icke vara

Marie funderar kring det här med synopsis och jag berättade i en kommentar att jag för mitt första manus skrev ett ganska detaljerat synopsis och att jag ganska snart även tröttnade på det manuset, något jag beskyllde synopsiset (?) för. Jag trodde jag hade arbetat för mycket med historien för att känna mig intresserad av den längre.

Men när min nuvarande manusidé kom till mig så gjorde jag ändå likadant – började med ett synopsis. Jag tror jag funkar så. Jag är en listperson liksom, jag måste skriva ner saker. Det funkar inte för mig att ha allt i huvudet. Synopsis brukar kanske inte vara en lista, men det går bra ändå.

Den här gången har jag färgflätat mig fram till scenerna (hade inga nedskrivna scener innan jag tvingades besluta mig för vilka scener jag behövde för att ha något att färgfläta) och sedan skrivit scen för scen utan att bry mig om i vilken ordning utan låtit lusten och inspirationen styra. Och jag tror det är det sätt jag föredrar.

Jag vill jämföra med när jag virkar (något jag gör alldeles för sällan). Bara tanken att ta mig an en stor pläd gör att jag inte ens orkar leta reda på virknålen och garnet – det är ett för stort projekt och jag blir nedslagen av omfattningen direkt. Det bara låser sig. Gör jag istället små mormorsrutor så går det betydligt bättre. Begränsad omfattning, tydligt mål och avslut. Jag kan dessutom variera mig lite då, låta dagens humör styra vilka färger jag använder och vilka sorters maskor jag virkar.

På samma sätt vill jag skriva. Scen för scen och låta dagsformen avgöra vilken typ av scen jag skriver idag. Sen kan jag mot slutet ägna mig åt att pussla ihop min historia, mormorsruta för mormorsruta, och se hur pläden växer fram och blir sammanhängande. Och för att den ska kunna bli sammanhängande behövs ett synopsis – och gärna en färgfläta!Divider

 

Det man inte förstår…

… kan nog vara lite svårare att skriva om?


Läser intervjun med Sara Bergmark Elfgren i senaste numret av Tidningen Skriva. Hon berättar hur hon tycker terapi höjer hennes berättande och jag håller verkligen med! Allt som ger en större självinsikt och insikt om hur världen och andra människor fungerar gör det lättare att skriva tänker jag. Lättare att förstå det man vill berätta i alla fall.

Idag hade barnen varsin kompis här i några timmar så då passade jag på att fundera på mitt manus en stund. Det där med bikaraktärerna satte helt klart igång en hel del bra processer i mig.

Trevlig helg på er!

Tankar om bikaraktärer

I senaste avsnittet av podden Skriv en bestseller (Eller en annan bok) pratar Caroline och Ninni en stund om bikaraktärer. Det gav mig otroligt mycket inspiration! Plötsligt lyckades jag vrida mina bikaraktärer ett varv till och utveckla dem ytterligare. Jag är nåt på spåren nu…

NaNoWriMo

National Novel Writing Month alltså. Tre veckor kvar.

Jag läste om detta första gången förra året men då var jag inte riktigt redo att ta mig an det (50 000 ord (ord inte tecken tydligen!) skrivna under november månad alltså, om någon mot förmodan inte är bekant med fenomenet). Men den här gången ska jag nog göra ett försök. Jag har till och med registrerat mig, ska bli roligt att testa upplägget!

Jag ser på deras hemsida att det är 67 registrerade författare i Sverige – kul! Dem skulle man ju vilja komma i kontakt med för att vidga skrivarnätverket en aning.

Ska du delta?

Divider

Inspiration och motivation

Är det inte lite som träning egentligen? Det här med att skriva alltså. Att egentligen ska det inte hänga på att man är motiverad, man ska bara göra det ändå. För att man mår bra av det eller kanske för att man vill uppnå ett mål.

Nu funkar det ju inte riktigt så i praktiken. Det här inspirerar och motiverar mig idag:

  1. Mitt bästa författarcitat från Shannon Hale
    “I’m writing a first draft and reminding myself that I’m simply shoveling sand into a box so that later I can build castles.”
  2. Ett kort youtube-klipp med Nathan Englander som förklarar vad ”write what you know” egentligen handlar om.
  3. Ett lite längre youtube-klipp med Joshua Prager som har samlat ihop citat om varje ålder i en människas liv för att på så sätt lära sig något om sitt eget liv. Himla spännande projekt!
  4. 5 tips på hur man maskerar skurken i sin historia – perfekt för mitt manus!
  5. En guide över allvarliga skador och olyckor och hur de påverkar kroppen – också perfekt för mitt manus, men en väldigt konstig text att sitta och läsa när man tänker på det…

Nu kan jag nog ta mig ännu en liten bit i mitt skrivande!

Divider

Hur räknar man sitt manus?

Räknar ni era manus i tecken eller ord? Jag vet inte vad som är rimligast. Tecken är ju roligast på ett sätt, siffran blir ju snabbt väldigt hög när man skriver. Men det känns som om ord är mer rättvist egentligen, för beroende på hur svåra (som de oftast innebär långa) ord man använder så säger ju teckenmängden inte jättemycket om omfattningen egentligen. Eller?

I sitt sommarprat nämnde Fredrik Backman att hans första bok En man som heter Ove innehåller ca 550 000 tecken (om jag minns rätt). Han räknar tydligen i tecken. Med eller utan blanksteg?

Vulkan har en uträkning där man kan se hur många sidor ens text kommer motsvara i en bok, då ska man istället ange antal ord.

Eva Sahlström skriver att det säkraste sättet är att räkna i antal tecken, inklusive blanksteg.

Stephen sägs skriva 2000 ord om dagen, återigen ord.

Jag landar nog i att det ändå känns bäst att ange antal tecken, inklusive blanksteg. Med det sättet att räkna har jag skrivit 4967 tecken idag. Fick lite inspiration och tog längre lunchrast än vanligt – tacka vet jag jobb med flextid!

Hur räknar allra andra?

Divider

Spark i baken

Jag tycker jag läser lite här och var nu att folk vill skriva böcker. Dels bloggare och instagrammare som jag inte känner, men även folk i min bekantskapskrets. Det senare skapar lite välbehövlig motivation för mig!

Det är alltså personer jag känner mer eller mindre väl och som är typiska ”doers”, dvs de skjuter inte saker på framtiden utan får de en idé så genomför de den oftast ganska omgående. Lite tvärtemot mig i vissa avseenden alltså…

Jag vet att när de här personerna nu har uttryckt ett önskemål om att skriva en bok så kommer det inte dröja länge innan de sitter där med ett färdigt manus. (En av dem har faktiskt redan lyckats få ut sin bok, hen självpublicerade och tryckte upp en motivationsbok som nu finns till försäljning. Även om det inte är den typen av bok jag vill skriva så är det ju imponerande att lyckas med det så snabbt!)

Så ni kanske förstår – jag blir alltså lite stressad. Fast på ett bra sätt. Jag borde väl för sjuttsingen också kunna bli klar med en bok snart? Jag som drömt om detta så länge jag kan minnas!

Dags att jobba på alltså.

Divider