Hur går det egentligen?

Ja det går inte alls. Jag kan inte säga att jag har fastnat, för det skulle antyda att jag ändå arbetar med texten. Och det gör jag inte. Det är nog mer att det har låst sig för mig. Jag tror jag känner mig lite rädd för att fortsätta. Textens innehåll är egentligen inte ett dugg privat för mig, däremot blir det snabbt personligt och jag vet inte om jag orkar gå ner i det där mörka för att hitta det jag behöver för att kunna fortsätta. Jag lyssnade på ett par gamla avsnitt av Skriv en bestseller idag (försöker lyssna ikapp då jag inte lyssnat nåt på första säsongen) och där nämnde Ninni samma sak – det här att inte riktigt orka skriva om det som bränner just eftersom det bränner. Men som alltid när jag lyssnar på dem så blir jag så sugen på att skriva, så jag ska försöka hinna med ett skrivpass ikväll när barnen somnat.

Fortsättning lär följa…

Annonser

Något slags skrivverktyg ändå?

Imorse slog det mig att det här lapptäckstänket jag har kanske grundar sig i hur jag är van att jobba i mitt yrke.

Jag är teknikinformatör, vilket i stora drag betyder att jag skriver manualer och instruktionsböcker. I många år satt jag på ett stort företag där vi hade ett databasverktyg som funkar väldigt bra. Man använder sig av moduler som man sedan sätter ihop till en hel publikation. En modul kan vara så kort eller lång som man önskar, oftast arbetade vi så att en modul var ett kapitel. Fördelarna med detta är många, inte minst när det kommer till översättnings- och uppdateringskostnader då man kan ändra bara en enda modul och slippa betala för att ändra hela publikationen.

Ungefär så skulle jag vilja jobba nu med mitt manus. Jag har ju sen tidigare slagit in på banan att skriva scen för scen, inte nödvändigtvis i rätt ordning utan snarare baserat på vad jag känner för att skriva för. Jag har en färgfläta som sedan kommer hjälpa mig att hålla koll på i vilken ordning scenerna ska komma samt en lista över hur scenerna utspelar sig i kronologisk ordning (eftersom mitt manus inte kommer återberättas i kronologisk ordning). Men nu börjar jag känna att jag skulle vilja ha ett helhetsgrepp om min text, som jag i dagsläget inte har. Med ett databasverktyg som liknar det jag är van vid hade det gått bättre, för då skulle jag fortfarande kunna jobba vidare scenvis men jag kan lägga scenerna (modulerna) i rätt ordning direkt i mitt manus (publikation).

Så google går varmt här nu. Något måste det väl finnas som inte kostar mig allt för mycket, eller rent av kan vara gratis?

Framtidslängtan

enligt O och Kulturkollo skriver om framtiden och vad man längtar extra mycket efter just nu. Jag är bra på att längta tror jag. Eller kanske snarare bra på att skapa saker att längta efter och se fram emot. Så jag tar till mitt favoritknep, en lista – i kronologisk ordning den här gången:

  • Kommande helgen då det är bokmässa på Linköpings stadsbibliotek och vi ska julbaka med barnen och julpynta hemma hos maken
  • En tvådagars utbildning i Stockholm nästa vecka då jag kommer få träffa både min bästa vän och en bekantskap jag tidigare bara pratat med på internet
  • Julbord med min man nästa helg
  • Min mans födelsedag
  • Julbord med jobbet dit även våra respektive är inbjudna, det är alltid spännande att fördjupa bilden av sina kollegor lite genom att få träffa personerna de lever med
  • Julhelgen – i år firar vi julafton hos oss med alla barn och en del släktingar, sen åker vi traditionsenligt till mina föräldrar för att sluta upp med resten av min släkt där i ett par dagar
  • En veckas jullov med barnen
  • Att få lite andra arbetsuppgifter på jobbet, jag har blivit uppraggad till en helt ny funktion på jobbet och kommer gradvis jobba mer och mer med det med målet att tillslut gå över helt till en annan avdelning – vilket antagligen kommer göra att jag skriver mindre på jobbet och hoppas då få ännu mer lust att skriva på fritiden
  • Melodifestivalen, vi ska gå på delfinalen i Göteborg i februari
  • I mars ska jag köpa ny bil, det är jättekul nu att kika runt och väga för- och nackdelar (och priser!)
  • En veckas all inclusive med hela familjen till Mallorca i maj

Apropå jul (många julrelaterade grejer på listan ju…) så pyntade vi här hemma igår. Eftersom jag och barnen bara är här varannan vecka så innebär det att vi bara kommer spendera två veckor här innan det är jul. Alltså gick vi all in med gran, tomtar, stjärnor och adventsljusstakar. Så himla mysigt!

img_4274

Sen har jag såklart övergripande längtan också som inte riktigt har ett slutdatum – typ skriva klart mitt första manus nån himla gång. Kanske är det just en deadline jag behöver? NaNo har jag gett upp, om ni inte redan gissat det, men en annan typ av deadline skulle kanske fungera faktiskt…

Ensamma tillsammans, en recension

Jag har följt kontot Bagatellerna på Instagram i kanske ett par års tid, som Jörgen Löwenfeldt står bakom. Mikronoveller som drabbar och väcker känslor, på bara några få tecken. Sedan släppte han sin debutroman – Ensamma tillsammans. Sedan tipsade min vän om att författaren gärna skickade ut recensionsex och jag skyndade mig att norpa åt mig ett.

img_4174

Och vilken märkvärdig bok jag har fått läsa! Helt olik allt annat jag läst tidigare. Full av klokheter, reflektioner och insikter – inte minst om mig själv. Och även på ytan finns där många saker som gör det lätt för mig att relatera; referenser till olika sociala medier som är ett så naturligt inslag i vardagen, psykologin, konsten och lärandet. Och helt i linje med den ton jag uppfattat på Instagramkontot (som jag rekommenderar alla att följa). Tack för läsupplevelsen Jörgen!

Bokens baksidestext:

Ensamma tillsammans är en tidlös berättelse om ett par i gränslandet mellan nyfunnen vänskap och nyvunnen kärlek. Är det möjligt att bli förälskad i en person man nästan inte vet någonting om? Den frågan är central i denna kärlekshistoria med många oväntade vändningar om två personer som försöker lita på sina egna känslor, trots osäkerheten om huruvida de kan lita på varandra eller ej.

Min lätta besatthet

Namn är en sån där grej för mig. Jag kan verkligen gå igång på det, när jag väl börjar.

Såhär i uppropstider cirkulerar det många namnlistor i pressen, och förutom hur viktiga de här listorna är i sitt syfte så ger de mig också massor av skrivinspiration! För egentligen tycker jag det är ganska svårt att komma på hur jag ska namnge mina karaktärer. Vill inte att det ska vara för vanligt, men inte heller alldeles för unikt. Mardrömmen skulle vara att man råkar välja ett namn som bara nån enstaka person i Sverige råkar heta för då skulle det kännas som om det är just den personen jag skriver om. Men jag gillar å andra sidan lite ovanligare namn, gärna i kombination med ett vanligt efternamn. Eller tvärtom. Eller namn som skulle kännas otypiska för karaktären baserat på hens ålder, yrke (hej fördomar!) eller nationalitet. När det blir en kontrast i namnet kontra efternamn, eller i namnet kontra personen, så går jag igång som allra mest!

Jag gillar namn helt enkelt. Och de här namnlistorna går att använda på olika sätt. Antingen genom att skumma igenom dem och låta sig inspireras till något nytt utifrån ett namn man fastnar för. Vem är den personen och vad har hen varit med om? Kan jag placera personen i mitt befintliga manus eller vill jag kanske berätta en helt egen historia där? Eller så kan man, lite som jag gjort nu, kika igenom för att se om något namn sticker ut när jag vill namnge en specifik karaktär jag redan har i åtanke.

Namnlistorna blir en trygghet för mig. ”Jamen se, man kan ju faktiskt heta nåt sådär vanligt och ändå låta som en intressant person!” Eller ”Jösses vilket ängsligt namn, undrar vad som händer om jag låter en karaktär vars personlighet är raka motsatsen få heta så?”

Jag har helt fräckt kopierat några av namnlistorna från nätet nu, sorterat i bokstavsordning och samlat i en egen namnbank. Ungefär som jag gjort med en herrans massa recept i cirka tio års tid nu, noggrant kategoriserade och uppmärkta. Sa jag att jag gillar att samla samt organisera saker också…?

Hur tänker ni kring namn?

Behöver jag skriva om allt?

I natt kunde jag inte somna för ovanlighetens skull. Det är en superkraft jag har, att utan problem kunna somna nästan oavsett tid på dygnet. Men igår låg jag vaken till 02:00 och strax innan jag somnade kom jag på hur jag tror att det kanske kommer bli med mitt manus. Ja alltså inte hur själva historien kommer utvecklas eller något annat matnyttigt som kan hjälpa mig bli färdig, utan hur jag kommer behöva arbeta för att väva ihop allt sen. Och jag tror det kanske är därför jag har fastnat lite i mitt NaNo-skrivande…

Jag har tidigare skrivit om hur färgflätan hjälpt mig och hur jag ser på mitt manus som ett lapptäcke; just nu virkar jag mormorsrutor (skriver scener) som jag senare kommer behöva sy ihop för att få ett sammanhängande manus.

Igår kom jag på att jag nog kommer behöva göra en omskrivning. Bevare mig väl.

Jag har läst ungefär i alla skrivbloggar jag följer och i väldigt många skrivråd på nätet att folk ägnar sig en del åt omskrivning – alltså att skriva om hela manuset så som man minns det ungefär. Jag har tyckt det har låtit vedervärdigt, även om jag förstått poängen med att skriva om helt och hållet istället för att försöka redigera varje del in absurdum. Risken är att man redigerar så mycket att man tappar kärnan i det man vill säga tänker jag. En fördel med omskrivning skulle ju kunna vara att man istället skriver ur minnet och att man då lättare har med sig kärnan genom hela texten.

Hur som helst. Jag hade inte tänkt att detta var något jag skulle behöva göra faktiskt. Mitt upplägg kändes bra: skriv scen för scen och foga sedan samman dem till en helhet. Då kan jag rumstera om bland scenerna som jag vill så att flödet i manuset blir bra, men ändå se till att varje scen blir bra i sig själv utan att tappa bort mig i ett överväldigande manus direkt.

Känner att jag mest tänker högt här nu, hoppas någon hänger med på hur jag tänker. Min tanke är i alla fall denna: just nu skriver jag lösryckta scener (hur många gånger har jag sagt det nu i det här blogginlägget?) men istället för att skriva ihop dem med varandra och sen känna mig färdig med råmanuset så tror jag att jag kommer behöva skriva om alltihop. Börja på sida 1 och skriva scen för scen i den ordning jag vill ha dem tills jag kommit fram till slutet liksom. Jag börjar känna att det kommer vara det bästa sättet för att få flyt i texten samt för att få en känsla för hela manuset.

Återstår att se om jag gör så, och om det är rätt tänkt av mig.

Brukar ni skriva om era manus?

Just do it

Liksom Sara har jag dragit paralleller mellan träning (Sara skrev specifikt om löpning) och skrivande. Men mina tankebanor har varit lite annorlunda.

Jag tänker att motivation är överskattat. Låt mig förklara.

Målsättningar och visioner och motivation är bra, det ger en riktning att sträva mot som kan underlätta oavsett om man tränar eller skriver. Men jag tror inte det är det viktigaste. Om jag dag efter dag sitter och väntar på att känna mig motiverad innan jag kommer iväg till gymmet så lovar jag att jag inte kommer röra mig en centimeter. Hur gärna jag än vill komma i form och bli stark så är motivationen ärligt talat inte tillräcklig för mig att lyfta på rumpan och göra arbetet. Det som istället krävs är beslutsamt. Att bara göra det. Att träna trots brist på motivation, att se det som en nödvändig rutin som jag inte har någon anledning att rubba på lika väl som jag behöver städa eller klippa gräset eller tvätta – eller skriva.

Okej mina liknelser haltar lite för skrivandet är ju faktiskt väldigt lustfyllt också. Det är att ägna sig åt en drivkraft jag haft i hela mitt liv, ett uttryck för min kreativitet och som är en stor del av vem jag är. Men ni kanske förstår vad jag menar? Jag kan inte vänta med att skriva tills jag känner mig motiverad eller inspirerad. Jag måste skriva ändå.

Annars blir det fan ingen bok.

Åldersspannet runt mig

Häromveckan var det premiär för mig i NaNo-skrivgruppen i min stad. Vi var fem personer som träffades på ett café i stan, och jag var äldst!

Alltså. Jag brukar inte vara äldst. Jag är alltid yngst. Jag satt där och insåg att jag har inte varit äldst i (eller ens jämnårig med) en grupp sen jag gick på gymnasiet. På min KY-utbildningen i teknikinformation var jag yngst. På mina arbetsplatser har jag varit yngst. Jag är supersladdbarn i min familj (mina syskon är mellan 13-22 år äldre än jag). I mammagruppen, som blev mina närmaste vänner under några år, var jag i alla fall näst yngst (men hon som är yngre än jag är en äldre själ än jag så det räknas nästan inte ändå).

Det kanske är bra för mig att vara äldst för en gångs skull?

Det var en rolig erfarenhet hur som helst, oavsett ålder på oss deltagare. Jag skrev och skrev, så den dagens word count i NaNo landade på 3191 ord! Himla nöjd med detta måste jag säga, det betyder att jag kan om jag vill. Tyvärr har jag inte lyckats få in så produktiva skrivpass sen dess, men halva månaden återstår ju!

Vecka två är tung hörrni…

Eftersom jag är registrerad på NaNos hemsida så får jag även mail därifrån titt som tätt. Igår fick jag ett mail med pepp inför vecka två där det också stod att det är vanligt att man dippar då men att man bara ska skriva på för efter dippen kommer man ut och det går bättre än nånsin. Jag hoppas de har rätt, för jag känner att jag dippar.

Igår och lite idag har jag mest duttat med små stycken här och där. Inte långa, sammanhållande scener så som jag gjorde förra veckan. Jag får inte riktigt till det på det sättet just nu, inspirationsmässigt alltså. Men jag kämpar på! Lite text är bättre än ingen text försöker jag tänka, och även de små styckena behövs. Det kommer bli ett jäkla pusslande sen när jag tar mig in i redigeringsfasen…