Mörkret som inspirerar

Jag har alltid varit mörkrädd. Så länge jag kan komma ihåg har jag behövt hålla mig nära mina föräldrar när det blev kväll. När jag i tonåren flyttade ner i källaren med egen ingång (och egen telefonlinje!) fick jag ofta ringa upp till pappa och be honom komma ner och kolla igenom källaren innan jag kunde somna. Jag har ett väldigt starkt minne av när jag såg The Ring på gymnasiet, och hur jag dagen efter skulle berätta om filmen för min bästa vän. Bara att återberätta handlingen fick mig att rysa över hela kroppen av oerhörda obehagskänslor. Sedan dess har jag undvikit skräckgenren. Länge fick detta mig att tro att jag även ogillade thrillers, spänning och deckare – men där har jag fått lära om.

Tidigt i våras fick jag idéen till mitt manus. Den kom från två olika writing prompts som jag kombinerade och sedan dess har utvecklat vidare. Jag märkte ganska snart att detta var en mörk historia. Mycket mörkare än vad min mörkerrädsla egentligen tillät, men jag motade bort den känslan och gick in i mörkret. Och finner att jag trivs rätt bra där. Jag har alltid motat bort mörkret inom mig, vägrat kännas vid det. Istället har jag nu accepterat det och börjat utforska det, och jag tror att det här manuset är ett bra sätt för mig att göra det.

I somras vågade jag mig på att läsa en psykologisk thriller i bokformat. Det har aldrig hänt förut. Och jag gillade det. Fantastiskt mycket! Jag skulle våga påstå att det är min nya favoritgenre. Kanske hänger det ihop med att jag hittar mycket inspiration till mitt manus där, jag lär mig oerhört mycket om att skapa stämningar och bygga trovärdiga (och otäcka!) karaktärer. Men jag har fortfarande svårt att läsa den typen av böcker när jag är ensam hemma…

Visst är det kul när man upptäcker nya saker om sig själv, som man dessutom kan ta med sig in i skrivandet?

Divider

Annonser

8 reaktioner till “Mörkret som inspirerar

  1. Vad modigt att våga gå emot din rädsla och ta dig an en psykologisk thriller. Böcker som är riktigt välskrivna kan i sanning få det att krypa längs ryggraden, men det är sällan.
    Kul med en sådan tydlig manusidé, de som skapar pirr i magen ska man lyssna på. Ska bli kul att höra mer om hur du tar dig an den.
    Ja, en fördel med att bli äldre är att lära känna sig själv, det är väl det fina även med jobbiga saker i livet, de ger insikter. Och allt kan på ett eller annat vis användas i skrivandet 🙂

    Liked by 1 person

  2. Ett bra sätt att hantera rädslor är ju just att utsätta sig för de situationer en tycker är jobbiga. Jag hatar höjder. När jag flyttade in på sjunde våningen och första gången gick ut på min balkong, backade jag långsamt tillbaka med en mage i uppror och var jag säker på att jag aldrig mer skulle sätta min fot där. Nu inte bara går jag ut på balkongen, jag öppnar dessutom skjutfönstren och lutar mig ut för att se om postbilen står utanför …

    Lycka till med mörker och rädslor. Hoppas du kan använda dem i ditt skrivande 🙂

    Liked by 1 person

    1. Oj jösses! Modigt! Kommer ihåg när jag åkte upp i ett utsiktstorn med min äldsta son för några år sedan. Jag som alltid varit ganska orädd hade plötsligt blivit höjdrädd och fick titta ner i golvet medan min son försökte visa mig olika saker han upptäckte utanför fönstret. Han skrattar fortfarande åt det 😬😁

      Tack!

      Liked by 1 person

  3. Vilket intressant inlägg! Det låter ju som att din rädsla för mörker kan komma riktigt väl till pass i skrivandet – du vet hur det känns att bli sådär rädd, vilka tankar som kan börja spinna i huvudet, osv = bra manusvirke!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s