Plockar från minnesbanken

Jag skrev en scen idag som utspelar sig utanför en av mina karaktärers bostad. Tanken var först att det skulle vara en lägenhet, men av praktiska skäl valde jag istället ett radhus. Och plötsligt märker jag att jag känner igen radhuset. Där bodde den bästa kompis jag hade när jag gick i mellanstadiet. Allt faller på plats och orden rinner ur mina fingrar ner i tangentbord och upp på skärmen. Tillsammans med minnena.

Trädet vi brukade klättra i. Kanske var det en ek? Samma träd där hon halkade på en isig trädgren och föll till marken så att hon bröt benet. Hur jag vandrade runt i området och letade efter hennes dagmamma för att få hjälp när hon plötsligt kom linkande och ropade på mig. Det hade väl varit för kallt för henne att stanna kvar på marken helt ensam, fy vilket dåligt samvete jag fick för det.

Alla timmar vi cyklade runt i området kring hennes hus, som låg nära radhuset där jag bodde med min pappa under åren då mina föräldrar var separerade. Hur gamla kan vi ha varit, 10-12 år? Vem hade koll på var vi var någonstans? Inte hade vi telefoner då. Däremot nycklar hem. Vi var ofta hemma hos henne. Hon hade en vit kanin som hon släppte ut i sitt rum en gång och då blev den så stressad att den sprang omkring och bajsade överallt stackarn. Vi gjorde hönökakor med mycket smör och gräddost på, drack oboy till och tävlade om vem som kunde prutta högst. Och så spelade vi skitgubbe och lyssnade på Backstreet Boys.

Tänk va? Att skrivandet kan göra detta med en. Plocka fram platser och situationer man kanske inte har tänkt på under flera års tid. Som går att använda och skriva om!

Divider

Annonser

6 reaktioner till “Plockar från minnesbanken

  1. Känner verkligen igen det där. Mitt senaste manus utspelar sig i samhället jag bor utanför – där jag är uppvuxen – så det blir en del promenader längs memory lane. En del saker går att använda men det mesta inte. Ibland kan en känsla fångas och användas, det är fina stunder.

    Liked by 1 person

    1. Ja det är mer det där att fånga känslan jag är ute efter, inte att återskapa exakta händelser eller miljöer. 🙂 Men bor du så nära platsen där du växte upp måste du ha memory lane nära till hands hela tiden, du lever ju på memory lane! 😉

      Liked by 1 person

      1. Haha, nog lever jag på memory lane alltid. Men jag använder den nog på samma vis som du beskriver, mer för att jag vet hur stället känns i själen för mig. Jag diskuterade det med min sambo, som inte har verkliga rötter någonstans, att det är en speciell känsla att trampa samma stigar och vägar som fem generationer trampat före dig. Från fattigsverige till välfärdssverige. Det ger ett slags själsligt djup, även om det låter läskigt pretto 😉
        Trevlig helg!

        Liked by 1 person

      2. Själv får jag mest ångest av att besöka platserna där jag växte upp, men det har väl mer att göra med jobbiga minnen osv. Däremot att gå omkring på min mans släktgård som varit i deras ägo i åtta generationer – DET är känsla det!

        Tack detsamma!

        Liked by 1 person

      3. Ja, olika plaster är förknippade med olika saker, så är det absolut. Detta med förfäder/mödrar tycker jag är fascinerande, det blir ett sammanhang som känns. Så otroligt att din mans släktgård hängt med i hela åtta generationer! Vilken bedrift, då samhället verkligen förändrats under den tiden. Vilken ynnest att få hänga där 🙂

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s