Att ha någon som peppar

Häromdagen skrev Jenny ett så fint inlägg på Debutantbloggen där hon bland annat nämner hur hon slutade skriva för 20 år sedan för att hon var så rädd för att misslyckas. Been there, done that!

Ända sedan jag var fyra-fem år har jag velat bli författare. Det är min livslånga dröm. Jag har skrivit och skrivit och skrivit. Och läst minst lika mycket. I mellanstadiet någon gång började jag låna formuleringar och ibland hela stycken från böcker jag läste, och använde dem i mina egna texter. Detta urholkade så sakteliga mitt självförtroende som skribent. Tillslut satt jag där, finnig och osäker tonåring, och kände att jag var en bluff. Jag kunde ju inte skriva över huvud taget, jag var en simpel tjuv som bara stal andras klokheter! Detta fick mig att helt sluta skriva. Jag menar helt och hållet. Inte en rad har jag skrivit sen jag var 17 år. (I alla fall inte personliga texter, jag utbildade mig senare till teknikinformatör och ägnar dagarna åt att skriva olika typer av instruktioner.)

Jag träffade min man för snart tre år sedan. Vi träffades på nätet och eftersom vi bor 15 mil ifrån varandra så har vår huvudsakliga kommunikationskanal varit via sociala medier där vi skrivit till varandra. Jag vet inte om det var på det sättet han märkte att jag är duktig på att skriva och uttrycka mig i skrift, men på något sätt snappade han upp det här och lyckades dessutom luska reda på min barndomsdröm om att bli författare. Jag hade till och med förträngt den själv. Men med hans påminnelse började jag läsa författarbloggar och tidningen Skriva, men skrev ännu ingenting.

Så läste jag någonstans att det här med att låna från andras texter, det går alla författare igenom vid något tillfälle. Just tonåren är tydligen en period då det är vanligt att göra så, men även senare i livet. Och även om man inte stjäl rakt av så som jag gjorde då, så inspireras vi ju alla av andras texter på ett eller annat sätt. Vilken befrielse det var att läsa det där! Jag är ingen tjuv! Jag kanske kan skriva själv?

Den allra första julklappen jag någonsin fick från min man var en laptop – med syfte att jag skulle börja skriva. Jag fick även en systemkamera att använda till inspiration och research. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla känslan av att känna sig så stöttad, peppad och att ha någon som honom i ryggen som uppmuntrar. Det är helt fantastiskt! Han är fantastisk.

Så där kom sporren för mig. Jag sitter nu med ett manus framför mig och flertalet manusidéer nerklottrade på datorn. Jag är på g, tack vare honom!

Divider

Annonser

4 reaktioner till “Att ha någon som peppar

  1. Vilken fin historia, sorgligt att du slutade skriva men fint att din man fick dig att våga ta tag i saken igen. Känner igen 17-årsversionen, den som gapade efter mycket. Jag plöjde dessutom Sartre och Strindberg utan att egentligen förstå ett smack, för jag hade inte verktygen att analysera. Samtidigt drabbade texterna mig så pass att jag aldrig slutade skriva själv – även om karriären ibland har pausat mitt bokmanusskrivande – det fanns någonting att fånga där ute, berättelser som inte fanns än. På senare år har jag blivit mer intresserad av det kommersiella, den breda underhållningslitteraturen som så många kan ta till sig. Det är spännande!
    Att ha människor nära som stöttar en, lyssnar, peppar, köper laptops och tror på en är så oerhört mycket värt. Det är sådant som håller en uppe i stunder av tvivel. Tack internetdejting! Det var där jag fann min sambo också, som för mig är världens bästa människa 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s