Ord i minuten

Så himla irrelevant ändå?

Med jämna mellanrum är det folk i jobbsammanhang som hör mig (ja hör) skriva på datorn. Ljudet har jämförts med allt från rassel till regn och åska. Kommentarer som ”Skriver du på riktigt att låtsas du bara?” är också vanligt förekommande. Jag tog ett test i hur många ord i minuten jag skriver och jag ligger på ca 85 ord utan misstag, helt klart snabbare än medel.

Jag menar verkligen inte att skryta, för vad fasen hjälper det att jag skriver snabbt som attan? Inte går det fortare att skriva en bok för det!

Med vänlig hälsning, hon som inte kommer nånstans med sitt manus…

Annonser

19 reaktioner till “Ord i minuten

  1. Lite kul iallafall! (jag hade bara 56 och då skriver jag inte jättelångsamt)
    Och även om det kanske inte hjälper dig nu, så kan det nog hjälpa till delar av processen. Kanske inte det som gör att du blir klar fortare, men kanske det som gör att du inte behöver lägga onödig energi på saker som är rent mekaniskt arbete (en av de där sakerna som man inte uppskattar att man kan för att man inte vet hur det är att inte kunna det)

    Liked by 1 person

  2. Ojoj, vågar inte ens testa… jag skulle inte vara i närheten av ditt ordantal, tror jag. Men fördelen med att skriva långsammare är att fingrarna och tankarna ofta håller hyfsat jämna steg. Japp, det stämmer, jag tänker rätt långsamt också när jag skriver (vet iofs inte vad som är ”normalt”?). Men formuleringar och ord tar jag mig oftast lite tid att fila på, även i råmanus.

    Och du! Slit inte ut dig – överhettad hjärna låter inte som nån hit!

    Liked by 1 person

  3. Väldigt praktiskt med snabba fingrar och snabb hjärna. Du kommer att ha nytta av det långsiktigt i skrivandet, det är jag övertygad om. Varför tror du att du inte kommer någonstans?
    Nu är vi alla som bekant olika, men jag har precis avslutat ett råmanus och för mig gjorde ett utförligt kapitel-för-kapitel-synopsis hela (!) skillnaden. Det var bara att knattra på. Nu återstår resten då … äsch, detaljer 😉

    Gilla

    1. Jag har också samma typ av upplägg. Har en färgfläta med alla scener specade, däremot inte detaljbeskrivna så det skulle kunna vara en grej faktiskt. Då kanske jag slipper känna mig så vilsen när jag påbörjar en ny scen, om lite av arbetet redan är gjort.

      Anledningen till att jag känner att jag inte kommer någonstans är att jag prioriterar annat hela tiden. Har haft det rätt så tungt rent känslomässigt sista 1-2 månaderna nu och då har jag valt att vila framför en film eller med en bok trots att jag längtar efter att skriva. Men jag tror helt enkelt att det är vila och återhämtning jag behöver mest just nu. Så det är nog rätt val, men det gör också att jag känner att jag mest står och stampar med manuset – eller snarare väntar på att äntligen få komma igång!

      Liked by 1 person

      1. Ja, skrivandet behöver få vara lustfyllt under tyngre känslomässiga perioder. Att då känna press ger ingen lust, så jag tycker att du ska vara stolt när du prioriterar det du behöver. Och är det vila och återhämtning så är det precis det du ska ägna dig åt, med gott samvete. Det tror jag dessutom blir mer effektivt i längden än att nöta ut sig, så funkar det i alla fall för mig.

        Jag använde färgflätan i manuset som nu är färdigt, det hjälpte mig oerhört (tack Sara) men i det nya körde jag ”ett kapitel en karaktär”, rakt av, med fokus på att försöka driva historien framåt i de olika perspektiven. Jag är en som gillar att planera, så för mig fungerade detaljplaneringen bra, men alla är ju inte så fyrkantiga 😉 Om du är det så rekommenderar jag verkligen detaljerat synopsis! Det är liksom bara att sätta sig och jobba på, superskönt.

        Gilla

      2. Det låter kanske mer avancerat än det ät 😄
        Kapitel ett Pelle, kapitel två Calle, kapitel tre Agda, kapitel fyra Lisa och så rullar det på, inte i exakt samma ordning, men kapitelbyte vid karaktärsbyte. Istället för att fläta i texten så flätas det med hela kapitel, enkelt att göra och enkelt att läsa. Älska vara fyrkantig 😘

        Gilla

      3. Karaktärens synvinkel bara, flera av de andra karaktärerna är med i samma kapitel.
        Typ så här, ett bråk i köket:
        Calles kapitel: Hans perspektiv på Lisa, hon får inget vettigt sagt när hon med gäll stämma riktar pilar med anklagelser. De svider i hans hud. Hon bara maler, han tittat bort och BOM så kastar galningen (Lisa) en tallrik i golvet. Slut på kapitlet.
        Lisas kapitel: Calles oförmåga att lyssna river runt i henne, allt hon vill är nå fram, men han är som en mur. Tårarna lurar bakom ögonlocken när hon tittar på tallriken hon just krossat, Calles blick är iskall när den möter hennes och sedan ser förbi henne. Kapitel slut.
        Lisas kapitel: Lisa ser på sin pappa, mammans rygg skakar och när hon vänder sig om är munnen som ett svart hål, hon ser ut som hon skriker men ingenting hörs. Lisa rusar fram och slår armarna om henne blabla o.s.v.

        Hela förloppet är i stort sett linjärt med diverse tillbakablickar ur de olika karaktärernas perspektiv. Låter det här ens logiskt? 🤔😄

        Gilla

  4. Jag skrattar gott åt de andras undran över tangentbordsrasslet eftersom jag fått höra samma många gånger. Perfekt att kunna skriva snabbt (och felfritt!) när vissa scener vill ut men som sagt inte sjutton blir det en bok snabare för det. 😃

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s