Att lägga ifrån sig en bok

Jag måste erkänna att det är väldigt sällan jag gjort det. Alltså slutat läsa en bok innan jag läst klart den. Det krävs ganska mycket innan jag ska ge upp. Oftast kan jag hitta någon typ av läsvärde i de flesta böcker faktiskt.

Men häromdagen fattade jag beslutet att helt enkelt hoppa över resten av boken jag höll på med, Arvtagerskan av Lina Forss. Då hade jag ägnat drygt två veckor åt den, inte kommit längre än till sidan 59 och jag längtade inte efter att läsa mer, hade inte fastnat i den över huvud taget utan kände mig mest avigt inställd till den. Tyvärr.

Tyvärr eftersom jag hoppas att den kanske egentligen är bra och att jag egentligen skulle gilla den, bara att det krävdes lite mer för mig att komma in i den. Men någonstans tror jag ändå inte på det. Det var karaktärerna som förstörde det för mig. Den kvinnliga huvudrollen hade t.ex. sex med någon annan än den jag förstår ska bli hennes kärleksintresse i boken (må så vara att det var hennes fästman, men jag vill inte läsa annat än möten mellan de två huvudpersonerna). Och av någon anledning fångade varken hon eller den manliga huvudpersonen mig. Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför, får nog analysera det lite djupare någon dag…

Tyvärr också för att det är en svensk romanceförfattare, och jag skulle gärna se att det går bra för just svenska sådana. Men den där boken var inget för mig alltså.

Istället plockade jag upp boken jag nämnde häromdagen – Allt eller inget av Simona Ahrnstedt. Fantastiskt. Vilken klasskillnad!

Annonser

Apropå #metoo

I Veronica Almers veckobidrag till Debutantbloggen funderar hon kring hur hennes skrivande påverkats av hösten #metoo-upprop. Hur samtycke för henne har blivit ännu viktigare att tydliggöra även i böcker.

Jag har tänkt lite i samma banor de senaste dagarna, då jag hängett mig åt Simona Ahrnstedts senaste bok Allt eller inget. Jag tror jag har läst någonstans att Simona själv kallat det för hennes mest politiska och feministiska bok hittills, eller så var det bara jag som tolkade det så för det märks verkligen. Det går knappt en sida utan att olika något samhällskritiskt nämns, mycket om kroppspositivism/kroppsacceptans men också om feminism, gubbiga chefer och hur patriarkatet påverkar oss.

Och det är så uppfriskande! Vid något tillfälle ledsnade jag lite och tyckte att det blev lite väl politiskt, men bara någon sida senare svängde jag genast och tycker istället att det verkligen funkar. Simona har med den boken lyckats visa att man kan skriva politiskt korrekt och ifrågasättande utan att tumma på den hetta, romantik och spänning man förväntar sig från hennes böcker.

Frågan är om man kanske så att säga ”predikar för kören”. Jag går runt med en föreställning att de flesta kvinnor är med på banan kring de åsikter Simona skriver om, men jag kan ju ha fel. Säkert finns det läsare som får en ögonöppnare tack vare den boken och det är ju bara att välkomna! Önskar bara att fler män läste romance, så att även de kunde få sig lite vardagsfeminism till livs. 🙂

I mitt eget manus har jag också tänkt på det här. Simonas bok är så annorlunda på det sättet att hon helt öppet vänder och vrider på de här frågorna, men jag vill nog inte göra på det sättet. Jag försöker istället skriva som om allt det där är självklart. Jag vill väva in kroppsacceptans, samtycke och respekt för varandras integritet i boken – okommenterat. Som en drömvärld, trots att det utspelar sig i nutid, där man inte behöva göra en grej av att vara schyssta mot varandra – det är bara helt naturligt. Det är det enda jag kan sakna i Simonas bok, för visst är det dystert att det inte redan är alldeles självklart…

Skrivarstuga x 2

Som ni ser på min senaste instagrambild (till höger på bloggen eller här) så är vi numera två skrivande personer i familjen. Min äldsta son har också tagit till pennan (han fnös när jag föreslog det och lade beslag på min dator istället, himla teknikfreak) och skriver på sin egen bok. Jag har förstått att den handlar om pojken Oliak och ska bli en lättläst äventyrshistoria som lånar inslag från medeltiden och sci-fi. Låter toppen tycker jag!

Jag skriver också på! Mest skriver jag den veckan då jag inte har barnen hos mig, det tycks lättare att prioritera bort mannen än barnen – som det ska vara med andra ord. 🙂 Jag har kommit nästan en tiondel genom råmanuset. Vi får se var det landar, 75000 ord är inte hugget i sten utan mer en rimlig målbild som jag ser det. Roligt är det i alla fall!

Jag märker också att jag har svårt att hänga med i bloggarna jag följer under den veckan jag har barnen (det känns också sunt!). Så hur går det för alla andra?

Vad ska den heta då?

Det här med titlarna på romanceböcker… Det är ju verkligen ett kapitel för sig. Väldigt många böcker (kanske främst översatta?) har nästan komiskt klyschiga titlar, det bara skriker romance om dem – på gott och ont (jag tycker själv det kan kännas lite pinsamt att köpa böcker med alldeles för romancetypiska titlar).

Sen finns det varianter som är mer högtravande och luxuösa, oftast för de böcker som utspelar sig i mer dyra miljöer inbillar jag mig. Själv har jag aldrig varit särskilt imponerad av ekonomiska tillgångar så sådana titlar lockar mig inte alls, snarare tvärtom.

Min personliga favorit, göteborgare som jag är, är titlar som är lite putslustiga sådär. Som anspelar på en ordlek eller som är tvetydiga på något sätt. Det kan också bli komiskt klyschigt, men ändå på ett sätt jag kan tycka är mest mysigt.

Den här guiden av Anne Marble tycker jag om, där nämner hon motsatser som ett bra grepp när man ska namnge sin bok. Också klyschigt just i romancegenren, men ganska effektivt tror jag. Ett annat tips från samma artikel är att undvika genretypiska ord och istället använda synonymer, för att undvika att blandas ihop med hundratals andra böcker med liknande titlar.

Jag har ett arbetsnamn på mitt råmanus nu. Det knyter an till handlingen och är lite av en ordvits kan man säga. Däremot är jag osäker på om mitt manus faktiskt kommer bli så humoristiskt som titeln antyder, det blir ju lite av en mismatch om innehållet inte stämmer överens med det titeln utlovar…

När jag googlade lite på ämnet hittade jag förresten en väldigt rolig romance-titel-generator. Prova vetja! ”Rising po” eller ”The winter of the twinkling silence” kanske kan passa? 😉

Hög på inspiration

Än så länge känns det så himla bra med min romanceidé! Jag lade ut min hisspitch på instagram häromdagen och fick glada tillrop som sporrade mig. Jag gillar verkligen idéen, jag gillar mina karaktärer och även om jag vet mycket av vad som ska hända så längtar jag efter att få se hur karaktärerna beter sig och uttrycker sig – för det är sånt som växer fram medan jag skriver. Faktiskt är det nog så jag gillar att jobba nu när jag tänker på det. Att staka ut i förväg vad som ska hända och vilka situationer karaktärerna ska hamna i, och sedan få upptäcka hur det påverkar dem. Det kommer också leda till justeringar i plotten, riktigt så oflexibel är jag inte, men i stora drag tänker jag hålla mig till den plan jag har.

En hel del romanceböcker är ganska korta, och även om jag kan uppskatta en kort och kärnfull bok så tycker jag nog generellt mer om böcker på runt 200-250 sidor ungefär. Jag tror det är där jag vill landa och då känns 70-80 000 ord rimligt. Jag tycker mycket om Simona Ahrnstedts böcker, som ofta är lite längre. Hon lyckas fylla dem med så mycket matnyttigt – sidospår och spännande intriger som gör boken spännande även vid sidan av själva huvudspåret, vilket såklart är kärlekshistorien. Det är mitt mål också!

Hittar min väg i romancevärlden

Sara funderade lite kring chicklit och hur det egentligen ska definieras, och jag håller med helt om hennes slutsats. Det fick mig att reflektera över jag nästan alltid väljer bort de där illustrerade omslagen i rosa/lila med dyra väskor och smink. Det tilltalar mig inte alls av någon anledning, trots att jag läst en del sådana böcker och tyckt om dem – och trots att både smink och kläder intresserar mig. Jag föredrar fotograferade omslag framför illustrerade, de får gärna vara färgglada och ljusa (nu snackar vi alltså den här typen av mer lättsamma feelgoodböcker, mina förväntningar på t.ex. thrillers är helt annorlunda) – då köper jag gärna!

Från det ena till det andra. Nu när jag snöat in på min romanceidé så försöker jag också läsa mer romance för att få inspiration och komma in i rätt känsla. Och jag har upptäckt att jag är ganska kräsen när det gäller romance. Något som helt och hållet går bort är när huvudpersonerna är under 30, det är ärligt talat direkt avtändande för mig. Jag läser gärna om personer som är runt 35, eller ännu äldre. Hahaha jag kan inte förklara det riktigt, men jag tror det kan ha med min uppfattning om erfarenhet att göra. Att brist på erfarenhet är osexigt, valet av partner riskerar att bli mer urskiljningslöst och ogenomtänkt. Det är liksom mer tur än något annat om man råkar träffa rätt så tidigt i livet. Det känns mer trovärdigt med äldre personer och av någon anledning mer… sexigt? Okej ni kan bortse från mitt svammel om ni vill…

Saras instagram passade jag förresten på att fråga vad skillnaden egentligen är mellan chicklit, feelgood och romance och fick hennes tydliga tolkning:

Feelgood – bred genre. Underhållning med huvudkaraktärer i vilken ålder, av vilket kön och vilken livssituation som helst.

Chicklit – här handlar det om en kvinna (eller flera), om hennes personliga utveckling och ofta hennes sökande efter kärleken. Kärleksstoryn är en del av helheten, men inte allt. Ofta humoristiskt.

Romance – kärleksrelationen är det centrala. Den stora konflikten byggs upp kring frågan huruvida de två huvudkaraktärerna ska få varandra eller inte (vilket de oftast, om inte alltid?, ska få).

Jag tror hon har helt rätt. Och det är definitivt romance jag är mest intresserad av!

Kikar ut från bubblan

Jag vill alltså skriva romance, tydligen. Men vad ska den handla om? Jag har ingen story! Alltså vände jag mig till min gamle trotjänare – writing prompts. Genom att läsa igenom hundratals (på riktigt) prompts har jag nu blivit inspirerad nog att koka ihop en helt egen romancehistoria! Den har alla delar jag vill ha av en romance, den blir contemporary (vilket känns svårt men jag tror den här historien kommer funka bra) och jag tror stenhårt på min idé.

Ville bara berätta det. Nu ska jag dyka in i skrivbubblan en stund till. Jag är supertaggad!

Jag – en allätare!

Alltså. Jag har ju tidigare nämnt att jag vill skriva psykologisk spänning och att det är en nyupptäckt genre för mig. Samtidigt älskar jag feelgood och romance väldigt mycket. Nu på lunchen läste jag ut Betvingade av Simona Ahrnstedt och känner att romance på något sätt är ”hemma” för mig. Det är där jag alltid rört mig, ända sedan jag prenumererade på bokpaket från Läslusen (som inte verkar finnas längre?!). Det kanske är romance jag ska skriva?

Egentligen tänker jag att jag inte behöver bestämma mig. Jag kan väl skriva vad sjutton jag vill, en bok i varje genre kan väl vara kul till exempel? Nu ska vi inte överdriva här, jag ska börja med att försöka ro iland mitt thrillermanus. Men jo, jag kommer vilja skriva romance framöver också. Och efter mitt och makens besök i Stockholm förra helgen, där vi tog en guidad spökvandring i Gamla Stan, så är jag väldigt sugen på att skriva något historiskt! Det förvånar mig verkligen, för jag har fått för mig att jag inte är intresserad av historia. Precis som jag fått för mig att jag inte är bra på teknik. Saker man inbillar sig om sig själv alltså…

Jag kommer vara en allätare i mitt skrivande. Precis som jag är en allätare i mitt läsande, mitt musiklyssnande och mitt… ja, ätande. Jag är inte så svår helt enkelt, jag gillar liksom allt.

Nu har jag en rykande färsk (nåja, den kom ju för nån vecka sen, kanske t.o.m. två?) Skriva liggande på köksbordet, bara nån timma kvar till fika! (Det är viktigt att hålla på rutinerna även när man jobbar hemifrån, visst?)

Boktips till alla hjärtans dag

Johanna uppmanar oss denna veckan att tipsa om böcker på temat ”hjärtevärmande romaner”. Under en period av mitt liv läste jag enbart romance, under en annan period bara feelgood. Så man kan ju tycka att det skulle vara lätt för mig att plocka fram fem hjärtevärmande böcker ur minnet, men icke. De senaste åren har jag visserligen läst lite romance, men de böcker som satt djupast spår i mig har tillhört helt andra genrer. Efter lite klurande kom jag hur som helst fram till följande böcker:

  • Señor Peregrino av Cecilia Samartin,
  • En man som heter Ove av Fredrik Backman (ingen boklista är komplett utan Backman),
  • Livet efter dig av Jojo Moyes,
  • Överenskommelser av Simona Ahrnstedt,
  • Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (inte ett typiskt val i denna kategorin kanske, men syskonkärleken i den här boken är något av det mest hjärtevärmande jag vet).

Jag ser att det är nästan en månad sen jag uppdaterade sist… jösses. Jag märker att jag använder Instagram betydligt oftare, det känns mer lättillgängligt och inte lika krävande på vettigt innehåll som bloggen. Så ni får gärna kika in där för mer regelbundna uppdateringar. Men egentligen handlar min frånvaro om helt andra, personliga saker. Hade ni sett listan över allt jag gjorde och allt som hände förra veckan skulle ni förstå varför jag just nu inte orkar med mycket mer än det som krävs för att få livet att gå runt. Än så länge har jag haft turen att det bara varit mycket privat ELLER på jobbet, aldrig inom båda områdena samtidigt. Jag fasar för den dag då det inte klaffar på det sättet längre, då är jag inte långt ifrån att gå in i den där väggen jag ser närma sig.

Således har jag inte heller haft varken ork eller tid till mitt manus. Jag ska försöka prioritera manuset framöver, för jag vet att det ger mig energi att skriva och är det något jag behöver nu så är det energi IN på kontot istället för bara ut!

Hoppas det går bättre för alla er andra!

Vad är väl ett dagsverke?

Jag märker (och några av er har påpekat det lite fint också) att jag bara tänker att jag kommer framåt när jag faktiskt skrivit något på mitt manus. Ren textproduktion alltså. Jag skulle vilja påstå att den största delen av att skriva en bok inte består av att skriva ren text utan snarare tänka, fundera, planera, strukturera, redigera osv), jag vet det rent intellektuellt. Men känslomässigt går jag ändå runt med föreställningen att jag är så himla oproduktiv just nu. Det är jag inte! Senaste dygnet har jag t.ex:

  • skaffat Dropbox för att kunna samla alla filer där (tänker överge Evernote som huvudsaklig samling av min text),
  • skapat filer av det som jag tidigare haft i Evernote och lagt i min Dropbox,
  • gjort en Excel-fil med tydlig uppmappning av mina scener samt dramaturgiska bågar både för själva storyn och för mina nyckelkaraktärer,
  • kommit på flera avgörande grejer för mitt manus.

Den sista punkten där beror till stor del på att jag via Storytel har börjat lyssnat på Omgiven av psykopater av Thomas Eriksson, uppföljaren på Omgiven av idioter. Jag har varit sugen på båda böckerna och har idiot-boken i min ägo rent fysiskt men var så himla nyfiken på det här med psykopater! Lyssnandet har omväxlande gett mig bekymmersrynkor av att jag känner igen så mycket från personer jag mött (och möter), höga skratt då de fyra personlighetstyperna enligt DISA-systemet gjorde det helt tydligt för mig att jag är grön-blå* och nya infallsvinklar och idéer till mitt manus. Bra bok!

* Sagt om blåa personer i boken som jag garvade högt åt p.g.a. igenkänning är t.ex. ”Att träffa en blå person för första gången är inte nödvändigtvis särskilt spännande. Han har ofta ett helt neutralt ansikte, full kontroll på sina ansiktsmuskler och ler bara när det är absolut nödvändigt.”, ”Han jagar inte upp sig över just någonting” och ”Om han kommer hem till ett överraskningsparty kommer han kanske le när lamporna tänds, men det är inte säkert. Hans kommentar kommer vara något i stil med ‘Det var ju trevligt’.” Ja ni hör ju, visst låter jag som en skittrevlig person? Haha! Men som tur är har jag grönt i mig också, omsorg om människor och en önskan om att alla ska trivas – med baksidan att jag lätt blir utnyttjad av folk. Check på den!