Hur går det egentligen?

Ja det går inte alls. Jag kan inte säga att jag har fastnat, för det skulle antyda att jag ändå arbetar med texten. Och det gör jag inte. Det är nog mer att det har låst sig för mig. Jag tror jag känner mig lite rädd för att fortsätta. Textens innehåll är egentligen inte ett dugg privat för mig, däremot blir det snabbt personligt och jag vet inte om jag orkar gå ner i det där mörka för att hitta det jag behöver för att kunna fortsätta. Jag lyssnade på ett par gamla avsnitt av Skriv en bestseller idag (försöker lyssna ikapp då jag inte lyssnat nåt på första säsongen) och där nämnde Ninni samma sak – det här att inte riktigt orka skriva om det som bränner just eftersom det bränner. Men som alltid när jag lyssnar på dem så blir jag så sugen på att skriva, så jag ska försöka hinna med ett skrivpass ikväll när barnen somnat.

Fortsättning lär följa…

Annonser

Min lätta besatthet

Namn är en sån där grej för mig. Jag kan verkligen gå igång på det, när jag väl börjar.

Såhär i uppropstider cirkulerar det många namnlistor i pressen, och förutom hur viktiga de här listorna är i sitt syfte så ger de mig också massor av skrivinspiration! För egentligen tycker jag det är ganska svårt att komma på hur jag ska namnge mina karaktärer. Vill inte att det ska vara för vanligt, men inte heller alldeles för unikt. Mardrömmen skulle vara att man råkar välja ett namn som bara nån enstaka person i Sverige råkar heta för då skulle det kännas som om det är just den personen jag skriver om. Men jag gillar å andra sidan lite ovanligare namn, gärna i kombination med ett vanligt efternamn. Eller tvärtom. Eller namn som skulle kännas otypiska för karaktären baserat på hens ålder, yrke (hej fördomar!) eller nationalitet. När det blir en kontrast i namnet kontra efternamn, eller i namnet kontra personen, så går jag igång som allra mest!

Jag gillar namn helt enkelt. Och de här namnlistorna går att använda på olika sätt. Antingen genom att skumma igenom dem och låta sig inspireras till något nytt utifrån ett namn man fastnar för. Vem är den personen och vad har hen varit med om? Kan jag placera personen i mitt befintliga manus eller vill jag kanske berätta en helt egen historia där? Eller så kan man, lite som jag gjort nu, kika igenom för att se om något namn sticker ut när jag vill namnge en specifik karaktär jag redan har i åtanke.

Namnlistorna blir en trygghet för mig. ”Jamen se, man kan ju faktiskt heta nåt sådär vanligt och ändå låta som en intressant person!” Eller ”Jösses vilket ängsligt namn, undrar vad som händer om jag låter en karaktär vars personlighet är raka motsatsen få heta så?”

Jag har helt fräckt kopierat några av namnlistorna från nätet nu, sorterat i bokstavsordning och samlat i en egen namnbank. Ungefär som jag gjort med en herrans massa recept i cirka tio års tid nu, noggrant kategoriserade och uppmärkta. Sa jag att jag gillar att samla samt organisera saker också…?

Hur tänker ni kring namn?

Mikronovellerna

Jag måste bara tipsa er om att läsa vinnarna och hedersomnämnandena i Type & Tells tävling på skräcktema. Uppgiften var alltså att skriva något skrämmande på 140 tecken på instagram eller twitter. Jag deltog med ett litet bidrag som jag ganska snabbt kände mig missnöjd med, men jag får ge mig själv lite slack eftersom både genren och det korta formatet är helt nytt för mig!

Men! Läs alltså resultaten. Vissa av de där bidragen är genialiska. Och gå för all del även in på hashtaggen #nanonovell för fler exempel. Väldigt inspirerande och imponerande!

Divider

För er listnördar där ute

Här kommer en lång lista med fantastiska worksheets som har med skrivande att göra. Hur man fördjupar sina karaktärer, hur man slänger in en plot twist, hur man bygger en värld och hur man avslutar sitt manus – och mycket, mycket mer.

Det kan hända att jag suttit några för många timmar där och grottat ner mig i sånt som inte är faktiskt skrivande. MEN. Nu skärper jag mig! På onsdag börjar NaNo och jag tänkte samtidigt delta i en fotoutmaning på instagram som är kopplad till NaNo. Får se var inspirationen kommer tryta först – i manuset eller på insta… Ingenstans hoppas jag! Just nu är jag hemskt taggad!

Också taggad inför Halloween, som infaller på tisdag i år. Vi har barnen den här veckan vilket innebär att när vi nu tänkt ha en halloween-fest så blir den först till helgen, flera dagar efter själva högtiden. Men men, barnen och jag är taggade i alla fall! Jag älskar att planera kalas och tänka ut olika pyssel, dekorationer, lekar och mat som följer temat. Själva kalaset kan jag egentligen vara utan sen…

Hoppas alla får en trevlig vecka, gärna med lite ledighet också eftersom det är höstlov. Det kallas ju läslov nu för tiden, så det kändes väldigt passande att jag hittade äldsta sonen under en filt i soffan imorse med en bok i högsta hugg och en ficklampa till hjälp (jäklar vad mörkt det är nu för tiden). Det värmde mitt bokslukarhjärta må jag säga!

Divider

Micro fiction-utmaning

Jag såg Evas tips om skräcknovellstävlingen som Type & Tell anordnar nu, lagom till Halloween. Mitt manus rör sig ju lite i den världen (mer åt thrillerhållet, men det finns paralleller) så jag såg det som en möjlighet att utforska någon del av min plot. Tävlingen är väldigt specifik och begränsad, bara 140 tecken vilket väl måste räknas som micro fiction. Kul format hur som helst!

Mitt bidrag är publicerat på mitt Instagramkonto.

Jag får se om den här delen av historien blir något som kommer med i mitt manus också eller om det får bli en del av den backstory som bara jag känner till. Men roligt format hur som helst, tror jag ska testa på det där fler gånger!

Divider

Mina vackraste ord

Jenny skrev om några av sina favoritord häromdagen och jag blev inspirerad!

Jag har länge haft en lista med vackra ord, oklart varför jag började med den. Det kan ha varit tatueringsrelaterat, eller om det var när jag funderade på olika manustitlar kanske. Jag gjorde ett ordmoln av mina ord iaf:

Vackra ord

Det känns som om mina ord är ganska… svala?

Sen gillar jag också ordet broccoli, bara för att det rullar så fint på tungan när man säger det. Men det är i övrigt ett inte särskilt vackert ord så det fick inte vara med i molnet ovan. 🙂

Divider

Jag försöker skriva med min son…

… och det gick åt fanders.

Nej, nu ska jag inte vara så drastisk. Vi börjar från början.

Det hade väl varit kul att skriva en barnbok? tänkte jag. Jo, jag har ju mitt råmanus jag jobbar på men det går väl att ha flera parallella projekt? Eller åtminstone ha något påbörjat i byrålådan (dvs datorns filsystem) som jag kan plocka fram någon gång längre fram.

Okej. Så jag tänkte att det absolut enklaste sättet att sätta sig in i vad barn vill läsa om och hur de tänker är att prata med barnen. (Ja okej, jag tänkte att han kan ge mig en bra bokidé för barn och så kan jag sno den rakt av…) Alltså berättade jag för min sexåring att jag vill skriva en barnbok och ville han hjälpa mig? Det ville han, det bara lyste i ögonen på honom. Min tanke var egentligen att vi skulle prata oss fram till en historia, men han började genast vika papper och konstruera en bok. Flexibel vuxen som jag är (?) reviderade jag min plan och tänkte att visst, vi kan skriva ner berättelsen direkt – det blir ju som ett råmanus som jag sedan kan lyfta in i min dator och bearbeta vidare där.

Vi (han) bestämde snabbt vem det skulle handla om (detektiven Bernaldo – sonen kom på namnet själv, fråga mig inte hur) och genast fick jag i uppdrag att rita sagda detektiv sittandes framför datorn vid sitt skrivbord med en typisk detektivhatt på huvudet. På armen skulle han ha en klocka som går fel. Sagt och gjort. Det tog sin lilla stund och detektivhatten fick vi hoppa över för hur ritar man en sån?!

Nästa sida.

– Nu ska Bernaldo gå till sitt kontor och ta av sig skorna…

– Fast på jobbet brukar man ha skorna på?

– Nej det vill inte jag.

– Nähä… (mummel för mig själv om osannolikheten i att ta av sig skorna på jobbet)

– Rita nu.

Jag började rita medan sonen beskrev vidare för mig:

– Bernaldo och hans agentkompisar ska sitta vid ett stort bord. Och chefen står framför en stor tavla, eller nej en tv-skärm. Men mamma! Bordet ska vara fyrkantigt! Och alla deras klockor ska gå fel.

Alltså. Nog för att jag inte är helt dålig på att rita, jag är faktiskt ganska duktig, men att rita på den detaljnivå sonen ville ha och med den kvalitet jag själv ville ha skulle ha tagit mig halva dagen. Vi kom överens om att streckgubbar var okej…

När vi kom till sidan där Bernaldo och hans agenter har gått ut på stan för att förhöra sig om fler klockor gick fel (detta var alls mysteriet Bernaldo var satt att lösa) så började logiken försvinna helt. Jag föreslog att detektiven måste hitta en ledtråd så att han kan lösa mysteriet. Sonen bestämde sig för att ledtråden skulle bestå av en snörstump som låg på golvet hemma hos en av familjerna på stan.

– Okej perfekt! Men vad är det med snörstumpen som gör att Bernaldo kommer hitta personen som har ställt om alla klockor i stan?

– Jo, för snörstumpen kommer ju från tjuven.

Logiskt va?

– Hur kan man veta att snörstumpen kommer från tjuven då? försökte jag.

Lite tankeverksamhet och sen: – För att tjuven har varit där!

Och så vidare i all oändlighet. Allt var så ologiskt! Jag försökte tänka att det finns tankar och idéer här som jag kan använda, och låta sonen go bananas med sina galna idéer som han aldrig kommer hinna få ihop till slutet av boken (han använde bara tre pappersark när han gjorde sin bok så vi hade bara tio sidor att jobba med eftersom två sidor gick åt till fram- och baksida). Men jag misslyckades lite med det, färdigställde boken enligt sonens önskemål och gick sedan muttrandes och missnöjd ut i köket för att påbörja middagen istället.

Barn alltså. Jag som trodde jag skulle få lite vettig inspiration. Får väl återvända till mitt eget manus istället…

Divider

Det man inte förstår…

… kan nog vara lite svårare att skriva om?


Läser intervjun med Sara Bergmark Elfgren i senaste numret av Tidningen Skriva. Hon berättar hur hon tycker terapi höjer hennes berättande och jag håller verkligen med! Allt som ger en större självinsikt och insikt om hur världen och andra människor fungerar gör det lättare att skriva tänker jag. Lättare att förstå det man vill berätta i alla fall.

Idag hade barnen varsin kompis här i några timmar så då passade jag på att fundera på mitt manus en stund. Det där med bikaraktärerna satte helt klart igång en hel del bra processer i mig.

Trevlig helg på er!

Tankar om bikaraktärer

I senaste avsnittet av podden Skriv en bestseller (Eller en annan bok) pratar Caroline och Ninni en stund om bikaraktärer. Det gav mig otroligt mycket inspiration! Plötsligt lyckades jag vrida mina bikaraktärer ett varv till och utveckla dem ytterligare. Jag är nåt på spåren nu…

NaNoWriMo

National Novel Writing Month alltså. Tre veckor kvar.

Jag läste om detta första gången förra året men då var jag inte riktigt redo att ta mig an det (50 000 ord (ord inte tecken tydligen!) skrivna under november månad alltså, om någon mot förmodan inte är bekant med fenomenet). Men den här gången ska jag nog göra ett försök. Jag har till och med registrerat mig, ska bli roligt att testa upplägget!

Jag ser på deras hemsida att det är 67 registrerade författare i Sverige – kul! Dem skulle man ju vilja komma i kontakt med för att vidga skrivarnätverket en aning.

Ska du delta?

Divider