Läslov!

… snart iaf. Imorgon är det skolavslutning och även om vi inte kommer ha regelrätt semester än på några veckor så börjar ju åtminstone barnen sitt sommarlov då. Läslov är visst en alternativ benämning på höstlovet, men jag tycker det är en bra benämning över huvud taget. Det är ju att läsa man älskar att göra när man är ledig!

Häromveckan var vi på Mallorca t.ex. och då lyckades jag få en del läst, tre barn till trots. Det blev Christina Schillers Brutna små regler, Mats Strandbergs Hemmet samt Simona Ahrnstedts En enda risk (som jag trodde jag läst men som bara stått i bokhyllan och väntat på mig!). Superbra böcker alla tre som jag tyckte mycket om. Måste få tag på Christina Schillers första bok, som jag ännu inte läst, och så längtar jag såklart efter att Simona ger ut fler!

Vad har mer hänt då? Jo i våras sökte jag några skrivkurser på vinst och förlust. Sökte mig till Bona folkhögskola i Motala, Österlens folkhögskola, Linnéuniversitetet samt Karlstads universitet. Alla på distans, vissa med mer eller mindre obligatoriska träffar, vissa på halvfart, andra på heltid. Fick snabbt besked från Bona att jag har en reservplats. Motala ligger ju nära mitt andra hem i Linköping, så det hade ju varit praktiskt. Men i veckan fick jag besked om att jag fått en plats på Österlens fhsk (heja!), vilket jag skyndsamt tackade ja till och hoppas orka med! Heltid från augusti till december när jag i september börjar en ny tjänst (visserligen på samma företag) och ett nytt uppdrag hos en ny kund, samtidigt som jag har barnen helt själv varannan vecka… Det löser vi va?

Min text känns längre bort än någonsin rent fysiskt, har inte tittat på den på några veckor. Känslomässigt är den desto närmare, jag tänker mycket och lär känna min karaktärer.

Hoppas det går bra för alla er andra! Om det fortfarande är någon som kikar in här…

Annonser

Kämpa!

Hemskt vad oregelbundet mina inlägg kommer nu för tiden! Det beror på att inte mycket fokus har legat på skrivandet de senaste veckorna, vilket jag nämnde i ett tidigare inlägg. Inte ens i tankar har jag ägnat mig åt manuset faktiskt. Men nu börjar det lossna igen!

Idag har jag till exempel bytt namn på två av mina huvudkaraktärer. Sen har jag gått och tänkt mycket på det här med folk som inte vill en väl och har därigenom blivit inspirerad till att låta en perifer karaktär (vill inte säga bikaraktär ens för jag tror inte hen kommer dyka upp i manuset alls, annat än som omtalad av andra karaktärer) få just sådana egenskaper. Otäcka människor det där alltså, de som är missunnsamma.

Hoppas alla får en trevlig vecka! På söndag blir det Mallorca för mig och familjen så i nästa blogginlägg lär jag skylla frånvaron på semestern istället…

Romance på svenska

Oj vad tyst här har varit ett tag! Livet, som ni vet…

Idag funderar jag på det här med romance på svenska. Och då menar jag romance översatt till svenska. (Hade ju även kunnat mena det eminenta Instagram-kontot/bloggen @romancepasvenska/Romance på svenska eller alla våra fantastiska författare som skriver romance på svenska, men det gör jag alltså inte just idag.)

När jag satt mig in lite mer i genren så har jag upptäckt att många inbitna läsare väljer böcker på originalspråket (alltså engelska, eftersom merparten kommer från USA), istället för de översatta varianterna. Jag har dragit mig för det, oklart varför för språkbiten bekymrar mig inte. Det kan ha att göra med att jag är rädd för att läsa sexscener på engelska. Jag har aldrig gjort det förut och jag har mängder med fördomar. Jag tycker helt enkelt inte att engelska är ett särskilt sexigt språk tror jag? Hittills har jag därför mest läst romance skrivna av svenska författare, utländska författare har jag undviket – både översatta och på originalspråket.

Nyligen köpte jag ett gäng översatta böcker av utländska författare, mest eftersom jag kände att jag börjar få slut på svenska författare att läsa (åh om nya böcker ändå kunde komma ut i den takt jag läser dem!). Susan Wiggs var en författare vars böcker jag fastnade för, med inte mycket mer att gå på än omslag och baksidestext. Jag köpte flera stycken av hennes böcker och började med Sommaren vid sjön. Jag gillar verkligen historien och karaktärerna och sidospåren och miljöerna. Verkligen min typ av bok. MEN. Helsike vad dålig översättningen är bitvis! Igår kväll skrattade jag rakt ut när jag läste att huvudpersonen ”styrde runt potthål och hinder”. Potthål snälla nån!

Detta har fått mig att tänka lite olika saker:

  • Jag förstår varför äldre Harlequin-böcker jag läste för många år sedan kändes så taffliga, det hade mest troligt med översättningen att göra. (Jag har även hört att de av kostnadsskäl snabböversatte genom att helt sonika stryka vissa delar, t.ex. sexscener, förr. Det skulle också förklara en hel del.)
  • Jag borde prova att läsa böckerna på engelska.
  • Jag hoppas att övriga böcker jag köpt av samma författare inte är översatta av samma person!

Jag är en person som mailar när jag stör mig på saker eller när saker blivit fel. Det kan hända att det kommer trilla ner ett mail snart till förlaget eller översättningsbyrån med vissa anmärkningar. I’m just saying.

(Skrivandet då? Jag ligger stadigt på 8000 ord sen ett par veckor tillbaka. Livet, som sagt…)

Apropå #metoo

I Veronica Almers veckobidrag till Debutantbloggen funderar hon kring hur hennes skrivande påverkats av hösten #metoo-upprop. Hur samtycke för henne har blivit ännu viktigare att tydliggöra även i böcker.

Jag har tänkt lite i samma banor de senaste dagarna, då jag hängett mig åt Simona Ahrnstedts senaste bok Allt eller inget. Jag tror jag har läst någonstans att Simona själv kallat det för hennes mest politiska och feministiska bok hittills, eller så var det bara jag som tolkade det så för det märks verkligen. Det går knappt en sida utan att olika något samhällskritiskt nämns, mycket om kroppspositivism/kroppsacceptans men också om feminism, gubbiga chefer och hur patriarkatet påverkar oss.

Och det är så uppfriskande! Vid något tillfälle ledsnade jag lite och tyckte att det blev lite väl politiskt, men bara någon sida senare svängde jag genast och tycker istället att det verkligen funkar. Simona har med den boken lyckats visa att man kan skriva politiskt korrekt och ifrågasättande utan att tumma på den hetta, romantik och spänning man förväntar sig från hennes böcker.

Frågan är om man kanske så att säga ”predikar för kören”. Jag går runt med en föreställning att de flesta kvinnor är med på banan kring de åsikter Simona skriver om, men jag kan ju ha fel. Säkert finns det läsare som får en ögonöppnare tack vare den boken och det är ju bara att välkomna! Önskar bara att fler män läste romance, så att även de kunde få sig lite vardagsfeminism till livs. 🙂

I mitt eget manus har jag också tänkt på det här. Simonas bok är så annorlunda på det sättet att hon helt öppet vänder och vrider på de här frågorna, men jag vill nog inte göra på det sättet. Jag försöker istället skriva som om allt det där är självklart. Jag vill väva in kroppsacceptans, samtycke och respekt för varandras integritet i boken – okommenterat. Som en drömvärld, trots att det utspelar sig i nutid, där man inte behöva göra en grej av att vara schyssta mot varandra – det är bara helt naturligt. Det är det enda jag kan sakna i Simonas bok, för visst är det dystert att det inte redan är alldeles självklart…

Skrivarstuga x 2

Som ni ser på min senaste instagrambild (till höger på bloggen eller här) så är vi numera två skrivande personer i familjen. Min äldsta son har också tagit till pennan (han fnös när jag föreslog det och lade beslag på min dator istället, himla teknikfreak) och skriver på sin egen bok. Jag har förstått att den handlar om pojken Oliak och ska bli en lättläst äventyrshistoria som lånar inslag från medeltiden och sci-fi. Låter toppen tycker jag!

Jag skriver också på! Mest skriver jag den veckan då jag inte har barnen hos mig, det tycks lättare att prioritera bort mannen än barnen – som det ska vara med andra ord. 🙂 Jag har kommit nästan en tiondel genom råmanuset. Vi får se var det landar, 75000 ord är inte hugget i sten utan mer en rimlig målbild som jag ser det. Roligt är det i alla fall!

Jag märker också att jag har svårt att hänga med i bloggarna jag följer under den veckan jag har barnen (det känns också sunt!). Så hur går det för alla andra?

Vad ska den heta då?

Det här med titlarna på romanceböcker… Det är ju verkligen ett kapitel för sig. Väldigt många böcker (kanske främst översatta?) har nästan komiskt klyschiga titlar, det bara skriker romance om dem – på gott och ont (jag tycker själv det kan kännas lite pinsamt att köpa böcker med alldeles för romancetypiska titlar).

Sen finns det varianter som är mer högtravande och luxuösa, oftast för de böcker som utspelar sig i mer dyra miljöer inbillar jag mig. Själv har jag aldrig varit särskilt imponerad av ekonomiska tillgångar så sådana titlar lockar mig inte alls, snarare tvärtom.

Min personliga favorit, göteborgare som jag är, är titlar som är lite putslustiga sådär. Som anspelar på en ordlek eller som är tvetydiga på något sätt. Det kan också bli komiskt klyschigt, men ändå på ett sätt jag kan tycka är mest mysigt.

Den här guiden av Anne Marble tycker jag om, där nämner hon motsatser som ett bra grepp när man ska namnge sin bok. Också klyschigt just i romancegenren, men ganska effektivt tror jag. Ett annat tips från samma artikel är att undvika genretypiska ord och istället använda synonymer, för att undvika att blandas ihop med hundratals andra böcker med liknande titlar.

Jag har ett arbetsnamn på mitt råmanus nu. Det knyter an till handlingen och är lite av en ordvits kan man säga. Däremot är jag osäker på om mitt manus faktiskt kommer bli så humoristiskt som titeln antyder, det blir ju lite av en mismatch om innehållet inte stämmer överens med det titeln utlovar…

När jag googlade lite på ämnet hittade jag förresten en väldigt rolig romance-titel-generator. Prova vetja! ”Rising po” eller ”The winter of the twinkling silence” kanske kan passa? 😉

Hög på inspiration

Än så länge känns det så himla bra med min romanceidé! Jag lade ut min hisspitch på instagram häromdagen och fick glada tillrop som sporrade mig. Jag gillar verkligen idéen, jag gillar mina karaktärer och även om jag vet mycket av vad som ska hända så längtar jag efter att få se hur karaktärerna beter sig och uttrycker sig – för det är sånt som växer fram medan jag skriver. Faktiskt är det nog så jag gillar att jobba nu när jag tänker på det. Att staka ut i förväg vad som ska hända och vilka situationer karaktärerna ska hamna i, och sedan få upptäcka hur det påverkar dem. Det kommer också leda till justeringar i plotten, riktigt så oflexibel är jag inte, men i stora drag tänker jag hålla mig till den plan jag har.

En hel del romanceböcker är ganska korta, och även om jag kan uppskatta en kort och kärnfull bok så tycker jag nog generellt mer om böcker på runt 200-250 sidor ungefär. Jag tror det är där jag vill landa och då känns 70-80 000 ord rimligt. Jag tycker mycket om Simona Ahrnstedts böcker, som ofta är lite längre. Hon lyckas fylla dem med så mycket matnyttigt – sidospår och spännande intriger som gör boken spännande även vid sidan av själva huvudspåret, vilket såklart är kärlekshistorien. Det är mitt mål också!

Hittar min väg i romancevärlden

Sara funderade lite kring chicklit och hur det egentligen ska definieras, och jag håller med helt om hennes slutsats. Det fick mig att reflektera över jag nästan alltid väljer bort de där illustrerade omslagen i rosa/lila med dyra väskor och smink. Det tilltalar mig inte alls av någon anledning, trots att jag läst en del sådana böcker och tyckt om dem – och trots att både smink och kläder intresserar mig. Jag föredrar fotograferade omslag framför illustrerade, de får gärna vara färgglada och ljusa (nu snackar vi alltså den här typen av mer lättsamma feelgoodböcker, mina förväntningar på t.ex. thrillers är helt annorlunda) – då köper jag gärna!

Från det ena till det andra. Nu när jag snöat in på min romanceidé så försöker jag också läsa mer romance för att få inspiration och komma in i rätt känsla. Och jag har upptäckt att jag är ganska kräsen när det gäller romance. Något som helt och hållet går bort är när huvudpersonerna är under 30, det är ärligt talat direkt avtändande för mig. Jag läser gärna om personer som är runt 35, eller ännu äldre. Hahaha jag kan inte förklara det riktigt, men jag tror det kan ha med min uppfattning om erfarenhet att göra. Att brist på erfarenhet är osexigt, valet av partner riskerar att bli mer urskiljningslöst och ogenomtänkt. Det är liksom mer tur än något annat om man råkar träffa rätt så tidigt i livet. Det känns mer trovärdigt med äldre personer och av någon anledning mer… sexigt? Okej ni kan bortse från mitt svammel om ni vill…

Saras instagram passade jag förresten på att fråga vad skillnaden egentligen är mellan chicklit, feelgood och romance och fick hennes tydliga tolkning:

Feelgood – bred genre. Underhållning med huvudkaraktärer i vilken ålder, av vilket kön och vilken livssituation som helst.

Chicklit – här handlar det om en kvinna (eller flera), om hennes personliga utveckling och ofta hennes sökande efter kärleken. Kärleksstoryn är en del av helheten, men inte allt. Ofta humoristiskt.

Romance – kärleksrelationen är det centrala. Den stora konflikten byggs upp kring frågan huruvida de två huvudkaraktärerna ska få varandra eller inte (vilket de oftast, om inte alltid?, ska få).

Jag tror hon har helt rätt. Och det är definitivt romance jag är mest intresserad av!

Kikar ut från bubblan

Jag vill alltså skriva romance, tydligen. Men vad ska den handla om? Jag har ingen story! Alltså vände jag mig till min gamle trotjänare – writing prompts. Genom att läsa igenom hundratals (på riktigt) prompts har jag nu blivit inspirerad nog att koka ihop en helt egen romancehistoria! Den har alla delar jag vill ha av en romance, den blir contemporary (vilket känns svårt men jag tror den här historien kommer funka bra) och jag tror stenhårt på min idé.

Ville bara berätta det. Nu ska jag dyka in i skrivbubblan en stund till. Jag är supertaggad!