Vad ska den heta då?

Det här med titlarna på romanceböcker… Det är ju verkligen ett kapitel för sig. Väldigt många böcker (kanske främst översatta?) har nästan komiskt klyschiga titlar, det bara skriker romance om dem – på gott och ont (jag tycker själv det kan kännas lite pinsamt att köpa böcker med alldeles för romancetypiska titlar).

Sen finns det varianter som är mer högtravande och luxuösa, oftast för de böcker som utspelar sig i mer dyra miljöer inbillar jag mig. Själv har jag aldrig varit särskilt imponerad av ekonomiska tillgångar så sådana titlar lockar mig inte alls, snarare tvärtom.

Min personliga favorit, göteborgare som jag är, är titlar som är lite putslustiga sådär. Som anspelar på en ordlek eller som är tvetydiga på något sätt. Det kan också bli komiskt klyschigt, men ändå på ett sätt jag kan tycka är mest mysigt.

Den här guiden av Anne Marble tycker jag om, där nämner hon motsatser som ett bra grepp när man ska namnge sin bok. Också klyschigt just i romancegenren, men ganska effektivt tror jag. Ett annat tips från samma artikel är att undvika genretypiska ord och istället använda synonymer, för att undvika att blandas ihop med hundratals andra böcker med liknande titlar.

Jag har ett arbetsnamn på mitt råmanus nu. Det knyter an till handlingen och är lite av en ordvits kan man säga. Däremot är jag osäker på om mitt manus faktiskt kommer bli så humoristiskt som titeln antyder, det blir ju lite av en mismatch om innehållet inte stämmer överens med det titeln utlovar…

När jag googlade lite på ämnet hittade jag förresten en väldigt rolig romance-titel-generator. Prova vetja! ”Rising po” eller ”The winter of the twinkling silence” kanske kan passa? 😉

Annonser

Just do it

Liksom Sara har jag dragit paralleller mellan träning (Sara skrev specifikt om löpning) och skrivande. Men mina tankebanor har varit lite annorlunda.

Jag tänker att motivation är överskattat. Låt mig förklara.

Målsättningar och visioner och motivation är bra, det ger en riktning att sträva mot som kan underlätta oavsett om man tränar eller skriver. Men jag tror inte det är det viktigaste. Om jag dag efter dag sitter och väntar på att känna mig motiverad innan jag kommer iväg till gymmet så lovar jag att jag inte kommer röra mig en centimeter. Hur gärna jag än vill komma i form och bli stark så är motivationen ärligt talat inte tillräcklig för mig att lyfta på rumpan och göra arbetet. Det som istället krävs är beslutsamt. Att bara göra det. Att träna trots brist på motivation, att se det som en nödvändig rutin som jag inte har någon anledning att rubba på lika väl som jag behöver städa eller klippa gräset eller tvätta – eller skriva.

Okej mina liknelser haltar lite för skrivandet är ju faktiskt väldigt lustfyllt också. Det är att ägna sig åt en drivkraft jag haft i hela mitt liv, ett uttryck för min kreativitet och som är en stor del av vem jag är. Men ni kanske förstår vad jag menar? Jag kan inte vänta med att skriva tills jag känner mig motiverad eller inspirerad. Jag måste skriva ändå.

Annars blir det fan ingen bok.

Tvivel – är det egentligen läsa jag vill?

Marie funderar och resonerar klokt över hur mycket läsning tillför ens skrivande. Jag har haft funderingar i liknande banor, vilket ofta leder mig fram till frågan: är det egentligen läsa jag vill, inte skriva?

Läsa är jag bra på. Jag läser inte supersnabbt i och för sig, ibland måste jag till och med läsa samma mening flera gånger för att verkligen kunna ta in den. Men jag läser bra, jag har en god läsförståelse och känner att jag kan ta till mig en text. Och jag läser gärna. Får jag välja bara en fritidssysselsättning så skulle det bli att läsa.

Skriva är jag också bra på. Det är mitt yrke. Men hur bra är jag egentligen på att skriva fritt? Jag känner mig inte helt säker på det än. Jag tror jag skulle kunna vara det, men självförtroendet är inte det bästa än. Jag jobbar på det.

Ibland får jag för mig att jag kanske skulle kunna nöja mig med att läsa. Att jag inte behöver skriva. Men bara jag skriver den meningen så känner jag hur fel det är. Jag måste skriva. Det är det som är jag. Själva essensen i mig. Det som särskiljer mig från många andra – jag är en skrivande människa.

Dessutom, som jag även kommenterade hos Marie, så hjälper läsandet mig i mitt skrivande. Sen jag nyligen började skriva igen efter många års uppehåll så läser jag på ett annat sätt, mer analyserande och med eftertanke. Noterar författarens teknik, vad jag gillar och inte gillar, vad som skulle kunna funka för mitt eget skrivande. Och fastnar jag i mitt eget skrivande så lossnar det alltid när jag läser en bok. Då kommer inspirationen över mig igen.

Läsande FTW alltså!

Divider

Presterar bäst på beställning

Det här med att planera in skrivtid är nog en metod som passar mig väldigt bra. Motsatsen skulle väl vara att skriva när andan faller på eller när man oväntat får en timma över (när händer nånsin det?).

När jag gick i skolan hade jag aldrig problem med att vara kreativ. Det fanns avsatt tid under skoldagen för detta – svenskalektioner, musiklektioner och bildlektioner. Jag var även med i kören och spelade först fiol och sedan gitarr, och det fanns ju också inplanerat på schemat. Det förväntades även att man gjorde sina läxor till nästa lektionstillfälle vilket gjorde att även delar av min fritid planerades upp för att prestera.

Sen slutade jag skolan och började jobba och plötsligt försvann mycket av kreativiteten i mitt liv. Och min gissning är att det beror på att det plötsligt inte stod på schemat. Paradoxalt nog tycks jag vara som mest kreativ och presterande under press. Jag säger paradoxalt nog eftersom det känns mer logiskt för mig att det kreativa spelrummet torde vara större om man får utlopp för det i stunden, när man är inspirerad. Men för mig funkar det bättre att få en uppgift och en utsatt tid – då händer det grejer.

Alltså, note to self: planera in skrivsessioner i kalendern!

Divider

Jag färgflätar mig framåt

Sara tipsar om en teknik hon kallar att färgfläta. Vilken toppengrej! Detta satte verkligen fart på saker för min del. Jag började, precis som hon skriver, med att avgöra vilka mina trådar var och gick sedan vidare med att speca vilka viktiga scener varje tråd skulle bestå av. Bara det var fantastiskt, eftersom jag inte lyckats komma så långt ännu att jag bestämt viktiga scener – det satte verkligen igång kreativiteten och framför allt produktiviteten! Fram tills dess hade jag en klar bild av hur manuset skulle utveckla sig, men hade ändå inte rent konkret bestämt scenerna. Nu fick jag det gjort, och började sedan fläta.

Då märkte jag snabbt att det blev lite tokigt. Väldigt mycket grönt, lite mindre av det rosa och nästan inget blått alls. Vadan detta? Först försökte jag hitta på fler rosa och framför allt blå scener. Men nej, jag kände mig nöjd med det jag hade. Då insåg jag att jag fått trådarna fel. Jag hittade istället nya samband och nya sätt att kategorisera scenerna, och då blev det nya trådar – och en snyggare och jämnare färgfläta.

Nu blir nästa steg att fylla på de där scenerna med text…

Divider