Ord i minuten

Så himla irrelevant ändå?

Med jämna mellanrum är det folk i jobbsammanhang som hör mig (ja hör) skriva på datorn. Ljudet har jämförts med allt från rassel till regn och åska. Kommentarer som ”Skriver du på riktigt att låtsas du bara?” är också vanligt förekommande. Jag tog ett test i hur många ord i minuten jag skriver och jag ligger på ca 85 ord utan misstag, helt klart snabbare än medel.

Jag menar verkligen inte att skryta, för vad fasen hjälper det att jag skriver snabbt som attan? Inte går det fortare att skriva en bok för det!

Med vänlig hälsning, hon som inte kommer nånstans med sitt manus…

Annonser

Ett första steg in i post it-världen

Igår tog jag ett rejält grabbatag om strukturen på mitt manus. Det kändes bra! Jag bestämde mig för att gå post it-vägen, som så många andra verkar vara hängivna till. Jag gillar ju också sånt där, färgglada små lappar som ger en visuell överblick över vad det nu är man vill överblicka – i det här fallet ett bokmanus. Det ger åtminstone en känsla av att man har någon slags koll på vad man sysslar med.

Jag började med att välja färger (nog så viktigt!) som kunde passa i min färgfläta – det blev rosa, orange och grön. Sedan skrev jag upp scen för scen på respektive lapp i rätt färg och klistrade upp på väggen i min skrivhörna. Jag gjorde en liten bock längst ner i hörnet för de scener som redan är skrivna (fler än jag trodde!).

Sedan letade jag fram mina röstmemon i telefonen. Ofta får jag bra idéer när jag åker bil och lyssnar på poddar, och eftersom det är mindre lämpligt (och olagligt?) att skriva ner en anteckning i telefonen när man kör så brukar jag spela in röstmemon för att komma ihåg min tanke till senare. Nu hade jag ett helt gäng memon som jag lyssnade igenom och det gav mig flera nya lappar som gav mig nya idéer och som genererade ytterligare några fler lappar. (Okej, jag fastnade också en stund i att lyssna på min egen röst. Jag gillar dialekten jag lagt mig till med på sistone. Jag är ju från Göteborg från början, men slipade bort det värsta när jag flyttade till Jönköping för tolv år sedan. Sen har jag lagt mig till med vissa östgötska melodier och uttal sen jag fick ett liv där också för tre år sedan. Nån himla hybrid-dialekt har jag fått i alla fall och jag tycker den är riktigt behaglig att lyssna på. Och fascinerande! Det är ju så sällan man hör sin egen röst sådär.)

Men jag funderar fortfarande på vad mer för typ av information jag vill ha på lapparna. POV kanske? När i det kronologiska händelseförloppet som scenen utspelar sig (lapparna är nu upphängda i den ordning de är tänkta att dyka upp i manuset)? Vilka personer som är med i scenen? Får nog googla lite mer och se hur andra jobbat med detta…

Något jag märkte ganska snart var att jag hade stor nytta av den kurs jag gick i december via jobbet. Den handlade om något så torrt som ”verksamhetsledningssystem i praktiken” (fast jag tycker det är skitspännande!) och då fick vi bland annat lära oss hur vi strukturerar upp en process på att tydligt sätt. Det gick faktiskt att applicera på manuset också! Jag gjorde inte det fullt ut igår men nu när jag skriver om det blir jag sugen på att gå tillbaka och justera. Jag skulle kunna få ett flöde genom att t.ex. ange på olika rader var i tiden jag befinner mig och sedan sätta varje lapp i ordning och på rätt rad så att visualiseringen blir som en kurva upp och ner mellan olika kalendertider men ändå så att jag ser när i manuset varje grej dyker upp.

Måste nog fundera en vända till på detta, men känner redan nu att Excel kanske är att föredra ändå. Inte minst pga post it-lappars tendens att tappa sitt klister rätt snabbt. På den där kursen jag gick använde vi också post it-lappar och ena kursledaren tipsade om hur man kan riva av post it-lappen från blocket på att sätt så att lappen sedan inte krullar sig när man sätter upp den någonstans. Himla bra life hack ändå! Förutom att klistret är så dåligt så lapparna lossnar oavsett hur raka och släta de än är…

Dramaturgi och utvecklingsbågar

Bågar? Är det verkligen rätt sätt att uttrycka det som på engelska kallas t.ex. character arcs? Jag låter det stå så får väl någon rätta mig om jag har fel!

Jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av Skriv en bestseller… om dramaturgi och blev väldigt inspirerad. Dessutom blev jag inspirerad av läsa Carolines bok, som stått i hyllan och väntat på mig nu i några veckor. Började läsa häromkvällen och upptäckte hur den dramaturgiskt påminner en hel del om mitt eget manus, så som jag tänkt mig det i alla fall. Det känns bra! Ska inte luta mig mot hennes bok på något sätt, mitt manus måste få stå på egna ben och jag måste hitta vägar som funkar för mig, men jag kommer helt klart kika tillbaka på hennes dramaturgi och uppbyggnad om jag fastnar framöver.

I samband med detta har jag också känt ett allt mer trängande behov att tydliggöra mina karaktärers utvecklingskurvor (kurvor heter det ju, inte bågar!). Jag vet hur jag vill att i alla fall två av mina tre största karaktärer ska utvecklas, men jag vill specificera lite tydligare och gärna grafiskt hur jag har tänkt mig alltihop.

Efter att häromveckan ha varit på kurs (verksamhetsledningssystem i praktiken, vad säger ni om den?) fick jag en påminnelse om vilket kraftigt verktyg det kan vara att visualisera saker rent konkret t.ex. med post-its, en whiteboardtavla eller liknande. Så det blir mitt nästa steg!

Hur går det för er?

Något slags skrivverktyg ändå?

Imorse slog det mig att det här lapptäckstänket jag har kanske grundar sig i hur jag är van att jobba i mitt yrke.

Jag är teknikinformatör, vilket i stora drag betyder att jag skriver manualer och instruktionsböcker. I många år satt jag på ett stort företag där vi hade ett databasverktyg som funkar väldigt bra. Man använder sig av moduler som man sedan sätter ihop till en hel publikation. En modul kan vara så kort eller lång som man önskar, oftast arbetade vi så att en modul var ett kapitel. Fördelarna med detta är många, inte minst när det kommer till översättnings- och uppdateringskostnader då man kan ändra bara en enda modul och slippa betala för att ändra hela publikationen.

Ungefär så skulle jag vilja jobba nu med mitt manus. Jag har ju sen tidigare slagit in på banan att skriva scen för scen, inte nödvändigtvis i rätt ordning utan snarare baserat på vad jag känner för att skriva för. Jag har en färgfläta som sedan kommer hjälpa mig att hålla koll på i vilken ordning scenerna ska komma samt en lista över hur scenerna utspelar sig i kronologisk ordning (eftersom mitt manus inte kommer återberättas i kronologisk ordning). Men nu börjar jag känna att jag skulle vilja ha ett helhetsgrepp om min text, som jag i dagsläget inte har. Med ett databasverktyg som liknar det jag är van vid hade det gått bättre, för då skulle jag fortfarande kunna jobba vidare scenvis men jag kan lägga scenerna (modulerna) i rätt ordning direkt i mitt manus (publikation).

Så google går varmt här nu. Något måste det väl finnas som inte kostar mig allt för mycket, eller rent av kan vara gratis?

Behöver jag skriva om allt?

I natt kunde jag inte somna för ovanlighetens skull. Det är en superkraft jag har, att utan problem kunna somna nästan oavsett tid på dygnet. Men igår låg jag vaken till 02:00 och strax innan jag somnade kom jag på hur jag tror att det kanske kommer bli med mitt manus. Ja alltså inte hur själva historien kommer utvecklas eller något annat matnyttigt som kan hjälpa mig bli färdig, utan hur jag kommer behöva arbeta för att väva ihop allt sen. Och jag tror det kanske är därför jag har fastnat lite i mitt NaNo-skrivande…

Jag har tidigare skrivit om hur färgflätan hjälpt mig och hur jag ser på mitt manus som ett lapptäcke; just nu virkar jag mormorsrutor (skriver scener) som jag senare kommer behöva sy ihop för att få ett sammanhängande manus.

Igår kom jag på att jag nog kommer behöva göra en omskrivning. Bevare mig väl.

Jag har läst ungefär i alla skrivbloggar jag följer och i väldigt många skrivråd på nätet att folk ägnar sig en del åt omskrivning – alltså att skriva om hela manuset så som man minns det ungefär. Jag har tyckt det har låtit vedervärdigt, även om jag förstått poängen med att skriva om helt och hållet istället för att försöka redigera varje del in absurdum. Risken är att man redigerar så mycket att man tappar kärnan i det man vill säga tänker jag. En fördel med omskrivning skulle ju kunna vara att man istället skriver ur minnet och att man då lättare har med sig kärnan genom hela texten.

Hur som helst. Jag hade inte tänkt att detta var något jag skulle behöva göra faktiskt. Mitt upplägg kändes bra: skriv scen för scen och foga sedan samman dem till en helhet. Då kan jag rumstera om bland scenerna som jag vill så att flödet i manuset blir bra, men ändå se till att varje scen blir bra i sig själv utan att tappa bort mig i ett överväldigande manus direkt.

Känner att jag mest tänker högt här nu, hoppas någon hänger med på hur jag tänker. Min tanke är i alla fall denna: just nu skriver jag lösryckta scener (hur många gånger har jag sagt det nu i det här blogginlägget?) men istället för att skriva ihop dem med varandra och sen känna mig färdig med råmanuset så tror jag att jag kommer behöva skriva om alltihop. Börja på sida 1 och skriva scen för scen i den ordning jag vill ha dem tills jag kommit fram till slutet liksom. Jag börjar känna att det kommer vara det bästa sättet för att få flyt i texten samt för att få en känsla för hela manuset.

Återstår att se om jag gör så, och om det är rätt tänkt av mig.

Brukar ni skriva om era manus?

Synopsis vara eller icke vara

Marie funderar kring det här med synopsis och jag berättade i en kommentar att jag för mitt första manus skrev ett ganska detaljerat synopsis och att jag ganska snart även tröttnade på det manuset, något jag beskyllde synopsiset (?) för. Jag trodde jag hade arbetat för mycket med historien för att känna mig intresserad av den längre.

Men när min nuvarande manusidé kom till mig så gjorde jag ändå likadant – började med ett synopsis. Jag tror jag funkar så. Jag är en listperson liksom, jag måste skriva ner saker. Det funkar inte för mig att ha allt i huvudet. Synopsis brukar kanske inte vara en lista, men det går bra ändå.

Den här gången har jag färgflätat mig fram till scenerna (hade inga nedskrivna scener innan jag tvingades besluta mig för vilka scener jag behövde för att ha något att färgfläta) och sedan skrivit scen för scen utan att bry mig om i vilken ordning utan låtit lusten och inspirationen styra. Och jag tror det är det sätt jag föredrar.

Jag vill jämföra med när jag virkar (något jag gör alldeles för sällan). Bara tanken att ta mig an en stor pläd gör att jag inte ens orkar leta reda på virknålen och garnet – det är ett för stort projekt och jag blir nedslagen av omfattningen direkt. Det bara låser sig. Gör jag istället små mormorsrutor så går det betydligt bättre. Begränsad omfattning, tydligt mål och avslut. Jag kan dessutom variera mig lite då, låta dagens humör styra vilka färger jag använder och vilka sorters maskor jag virkar.

På samma sätt vill jag skriva. Scen för scen och låta dagsformen avgöra vilken typ av scen jag skriver idag. Sen kan jag mot slutet ägna mig åt att pussla ihop min historia, mormorsruta för mormorsruta, och se hur pläden växer fram och blir sammanhängande. Och för att den ska kunna bli sammanhängande behövs ett synopsis – och gärna en färgfläta!Divider

 

Tankar om bikaraktärer

I senaste avsnittet av podden Skriv en bestseller (Eller en annan bok) pratar Caroline och Ninni en stund om bikaraktärer. Det gav mig otroligt mycket inspiration! Plötsligt lyckades jag vrida mina bikaraktärer ett varv till och utveckla dem ytterligare. Jag är nåt på spåren nu…

Tvivel – är det egentligen läsa jag vill?

Marie funderar och resonerar klokt över hur mycket läsning tillför ens skrivande. Jag har haft funderingar i liknande banor, vilket ofta leder mig fram till frågan: är det egentligen läsa jag vill, inte skriva?

Läsa är jag bra på. Jag läser inte supersnabbt i och för sig, ibland måste jag till och med läsa samma mening flera gånger för att verkligen kunna ta in den. Men jag läser bra, jag har en god läsförståelse och känner att jag kan ta till mig en text. Och jag läser gärna. Får jag välja bara en fritidssysselsättning så skulle det bli att läsa.

Skriva är jag också bra på. Det är mitt yrke. Men hur bra är jag egentligen på att skriva fritt? Jag känner mig inte helt säker på det än. Jag tror jag skulle kunna vara det, men självförtroendet är inte det bästa än. Jag jobbar på det.

Ibland får jag för mig att jag kanske skulle kunna nöja mig med att läsa. Att jag inte behöver skriva. Men bara jag skriver den meningen så känner jag hur fel det är. Jag måste skriva. Det är det som är jag. Själva essensen i mig. Det som särskiljer mig från många andra – jag är en skrivande människa.

Dessutom, som jag även kommenterade hos Marie, så hjälper läsandet mig i mitt skrivande. Sen jag nyligen började skriva igen efter många års uppehåll så läser jag på ett annat sätt, mer analyserande och med eftertanke. Noterar författarens teknik, vad jag gillar och inte gillar, vad som skulle kunna funka för mitt eget skrivande. Och fastnar jag i mitt eget skrivande så lossnar det alltid när jag läser en bok. Då kommer inspirationen över mig igen.

Läsande FTW alltså!

Divider

Så kallad prokrastinering

(Jag var tvungen att googla stavningen på prokrastinering!)

Uppe med tuppen! Vaknade vid 6-tiden och kunde inte somna om, så tillslut gick jag upp och fick saker gjorda (tvätt, mata katterna, skrubba bort gårdagens smink som jag aldrig orkade ta mig för innan jag gick och lade mig…). Nu har jag mest troligt ett par timmar innan maken vaknar då jag kan skriva. Perfekt va? Ja, bara det att jag genast fastnar i teknikaliteter. Som rör tekniken.

För ett par år sedan fick jag en MacBook av min man, för att jag skulle börja skriva (omständigheterna kring detta kan vi ta vid ett annat tillfälle). Jag har aldrig haft en Mac innan, men hade en i jobbet för många år sedan så jag var lite halvbekväm med formatet. Vad jag dock aldrig lärt mig omfamna är filsystemet. Jag tycker inte det känns lika strukturerat som på en PC, och jag gillar verkligen struktur. Jag saknar strukturen! Än så länge har jag därför bara skrivit på mitt manus i Evernote, vilket är ironiskt eftersom det verktyget saknar struktur ännu mer.

Så nu sitter jag här och funderar på att lyfta över mitt manus till datorn. Men ihop med den tanken slår det mig att jag då inte kommer ha tillgång till mitt manus överallt, vilket är den stora fördelen med Evernote. Alltså är det bara att släppa teknikstrul och filstrukturbekymmer och börja skriva då!

Jag ska bara…

Divider