Full av inspiration och idéer!

Saker faller på plats mer och mer. I mitt huvud alltså. Senast imorse när jag lyssnade på det senaste avsnittet av Radiopsykologen (älsk på Allan Linnér!) och det gick upp för mig att en av mina huvudpersoner dagdrömt om en av nyckelscenerna i boken, och att det pga hens dagdrömmar blev som det blev. Hen var så att säga förberedd eftersom hen spelat upp hela scenariot i sitt huvud så många gånger. Intressant!

Efter fullt ös medvetslös nu över jul och nyår känner jag mig lite urlakad och har egentligen inte alls orken till att jobba den här veckan, särskilt inte som maken är ledig! Men en ny målsättning jag har är att göra saker som ger mig själv energi – som att skriva.

Undrar hur det går för alla er andra?

Annonser

Hur går det egentligen?

Ja det går inte alls. Jag kan inte säga att jag har fastnat, för det skulle antyda att jag ändå arbetar med texten. Och det gör jag inte. Det är nog mer att det har låst sig för mig. Jag tror jag känner mig lite rädd för att fortsätta. Textens innehåll är egentligen inte ett dugg privat för mig, däremot blir det snabbt personligt och jag vet inte om jag orkar gå ner i det där mörka för att hitta det jag behöver för att kunna fortsätta. Jag lyssnade på ett par gamla avsnitt av Skriv en bestseller idag (försöker lyssna ikapp då jag inte lyssnat nåt på första säsongen) och där nämnde Ninni samma sak – det här att inte riktigt orka skriva om det som bränner just eftersom det bränner. Men som alltid när jag lyssnar på dem så blir jag så sugen på att skriva, så jag ska försöka hinna med ett skrivpass ikväll när barnen somnat.

Fortsättning lär följa…

Behöver jag skriva om allt?

I natt kunde jag inte somna för ovanlighetens skull. Det är en superkraft jag har, att utan problem kunna somna nästan oavsett tid på dygnet. Men igår låg jag vaken till 02:00 och strax innan jag somnade kom jag på hur jag tror att det kanske kommer bli med mitt manus. Ja alltså inte hur själva historien kommer utvecklas eller något annat matnyttigt som kan hjälpa mig bli färdig, utan hur jag kommer behöva arbeta för att väva ihop allt sen. Och jag tror det kanske är därför jag har fastnat lite i mitt NaNo-skrivande…

Jag har tidigare skrivit om hur färgflätan hjälpt mig och hur jag ser på mitt manus som ett lapptäcke; just nu virkar jag mormorsrutor (skriver scener) som jag senare kommer behöva sy ihop för att få ett sammanhängande manus.

Igår kom jag på att jag nog kommer behöva göra en omskrivning. Bevare mig väl.

Jag har läst ungefär i alla skrivbloggar jag följer och i väldigt många skrivråd på nätet att folk ägnar sig en del åt omskrivning – alltså att skriva om hela manuset så som man minns det ungefär. Jag har tyckt det har låtit vedervärdigt, även om jag förstått poängen med att skriva om helt och hållet istället för att försöka redigera varje del in absurdum. Risken är att man redigerar så mycket att man tappar kärnan i det man vill säga tänker jag. En fördel med omskrivning skulle ju kunna vara att man istället skriver ur minnet och att man då lättare har med sig kärnan genom hela texten.

Hur som helst. Jag hade inte tänkt att detta var något jag skulle behöva göra faktiskt. Mitt upplägg kändes bra: skriv scen för scen och foga sedan samman dem till en helhet. Då kan jag rumstera om bland scenerna som jag vill så att flödet i manuset blir bra, men ändå se till att varje scen blir bra i sig själv utan att tappa bort mig i ett överväldigande manus direkt.

Känner att jag mest tänker högt här nu, hoppas någon hänger med på hur jag tänker. Min tanke är i alla fall denna: just nu skriver jag lösryckta scener (hur många gånger har jag sagt det nu i det här blogginlägget?) men istället för att skriva ihop dem med varandra och sen känna mig färdig med råmanuset så tror jag att jag kommer behöva skriva om alltihop. Börja på sida 1 och skriva scen för scen i den ordning jag vill ha dem tills jag kommit fram till slutet liksom. Jag börjar känna att det kommer vara det bästa sättet för att få flyt i texten samt för att få en känsla för hela manuset.

Återstår att se om jag gör så, och om det är rätt tänkt av mig.

Brukar ni skriva om era manus?

Micro fiction-utmaning

Jag såg Evas tips om skräcknovellstävlingen som Type & Tell anordnar nu, lagom till Halloween. Mitt manus rör sig ju lite i den världen (mer åt thrillerhållet, men det finns paralleller) så jag såg det som en möjlighet att utforska någon del av min plot. Tävlingen är väldigt specifik och begränsad, bara 140 tecken vilket väl måste räknas som micro fiction. Kul format hur som helst!

Mitt bidrag är publicerat på mitt Instagramkonto.

Jag får se om den här delen av historien blir något som kommer med i mitt manus också eller om det får bli en del av den backstory som bara jag känner till. Men roligt format hur som helst, tror jag ska testa på det där fler gånger!

Divider

Mörkret som inspirerar

Jag har alltid varit mörkrädd. Så länge jag kan komma ihåg har jag behövt hålla mig nära mina föräldrar när det blev kväll. När jag i tonåren flyttade ner i källaren med egen ingång (och egen telefonlinje!) fick jag ofta ringa upp till pappa och be honom komma ner och kolla igenom källaren innan jag kunde somna. Jag har ett väldigt starkt minne av när jag såg The Ring på gymnasiet, och hur jag dagen efter skulle berätta om filmen för min bästa vän. Bara att återberätta handlingen fick mig att rysa över hela kroppen av oerhörda obehagskänslor. Sedan dess har jag undvikit skräckgenren. Länge fick detta mig att tro att jag även ogillade thrillers, spänning och deckare – men där har jag fått lära om.

Tidigt i våras fick jag idéen till mitt manus. Den kom från två olika writing prompts som jag kombinerade och sedan dess har utvecklat vidare. Jag märkte ganska snart att detta var en mörk historia. Mycket mörkare än vad min mörkerrädsla egentligen tillät, men jag motade bort den känslan och gick in i mörkret. Och finner att jag trivs rätt bra där. Jag har alltid motat bort mörkret inom mig, vägrat kännas vid det. Istället har jag nu accepterat det och börjat utforska det, och jag tror att det här manuset är ett bra sätt för mig att göra det.

I somras vågade jag mig på att läsa en psykologisk thriller i bokformat. Det har aldrig hänt förut. Och jag gillade det. Fantastiskt mycket! Jag skulle våga påstå att det är min nya favoritgenre. Kanske hänger det ihop med att jag hittar mycket inspiration till mitt manus där, jag lär mig oerhört mycket om att skapa stämningar och bygga trovärdiga (och otäcka!) karaktärer. Men jag har fortfarande svårt att läsa den typen av böcker när jag är ensam hemma…

Visst är det kul när man upptäcker nya saker om sig själv, som man dessutom kan ta med sig in i skrivandet?

Divider