Hittar min väg i romancevärlden

Sara funderade lite kring chicklit och hur det egentligen ska definieras, och jag håller med helt om hennes slutsats. Det fick mig att reflektera över jag nästan alltid väljer bort de där illustrerade omslagen i rosa/lila med dyra väskor och smink. Det tilltalar mig inte alls av någon anledning, trots att jag läst en del sådana böcker och tyckt om dem – och trots att både smink och kläder intresserar mig. Jag föredrar fotograferade omslag framför illustrerade, de får gärna vara färgglada och ljusa (nu snackar vi alltså den här typen av mer lättsamma feelgoodböcker, mina förväntningar på t.ex. thrillers är helt annorlunda) – då köper jag gärna!

Från det ena till det andra. Nu när jag snöat in på min romanceidé så försöker jag också läsa mer romance för att få inspiration och komma in i rätt känsla. Och jag har upptäckt att jag är ganska kräsen när det gäller romance. Något som helt och hållet går bort är när huvudpersonerna är under 30, det är ärligt talat direkt avtändande för mig. Jag läser gärna om personer som är runt 35, eller ännu äldre. Hahaha jag kan inte förklara det riktigt, men jag tror det kan ha med min uppfattning om erfarenhet att göra. Att brist på erfarenhet är osexigt, valet av partner riskerar att bli mer urskiljningslöst och ogenomtänkt. Det är liksom mer tur än något annat om man råkar träffa rätt så tidigt i livet. Det känns mer trovärdigt med äldre personer och av någon anledning mer… sexigt? Okej ni kan bortse från mitt svammel om ni vill…

Saras instagram passade jag förresten på att fråga vad skillnaden egentligen är mellan chicklit, feelgood och romance och fick hennes tydliga tolkning:

Feelgood – bred genre. Underhållning med huvudkaraktärer i vilken ålder, av vilket kön och vilken livssituation som helst.

Chicklit – här handlar det om en kvinna (eller flera), om hennes personliga utveckling och ofta hennes sökande efter kärleken. Kärleksstoryn är en del av helheten, men inte allt. Ofta humoristiskt.

Romance – kärleksrelationen är det centrala. Den stora konflikten byggs upp kring frågan huruvida de två huvudkaraktärerna ska få varandra eller inte (vilket de oftast, om inte alltid?, ska få).

Jag tror hon har helt rätt. Och det är definitivt romance jag är mest intresserad av!

Annonser

Kikar ut från bubblan

Jag vill alltså skriva romance, tydligen. Men vad ska den handla om? Jag har ingen story! Alltså vände jag mig till min gamle trotjänare – writing prompts. Genom att läsa igenom hundratals (på riktigt) prompts har jag nu blivit inspirerad nog att koka ihop en helt egen romancehistoria! Den har alla delar jag vill ha av en romance, den blir contemporary (vilket känns svårt men jag tror den här historien kommer funka bra) och jag tror stenhårt på min idé.

Ville bara berätta det. Nu ska jag dyka in i skrivbubblan en stund till. Jag är supertaggad!

Jag – en allätare!

Alltså. Jag har ju tidigare nämnt att jag vill skriva psykologisk spänning och att det är en nyupptäckt genre för mig. Samtidigt älskar jag feelgood och romance väldigt mycket. Nu på lunchen läste jag ut Betvingade av Simona Ahrnstedt och känner att romance på något sätt är ”hemma” för mig. Det är där jag alltid rört mig, ända sedan jag prenumererade på bokpaket från Läslusen (som inte verkar finnas längre?!). Det kanske är romance jag ska skriva?

Egentligen tänker jag att jag inte behöver bestämma mig. Jag kan väl skriva vad sjutton jag vill, en bok i varje genre kan väl vara kul till exempel? Nu ska vi inte överdriva här, jag ska börja med att försöka ro iland mitt thrillermanus. Men jo, jag kommer vilja skriva romance framöver också. Och efter mitt och makens besök i Stockholm förra helgen, där vi tog en guidad spökvandring i Gamla Stan, så är jag väldigt sugen på att skriva något historiskt! Det förvånar mig verkligen, för jag har fått för mig att jag inte är intresserad av historia. Precis som jag fått för mig att jag inte är bra på teknik. Saker man inbillar sig om sig själv alltså…

Jag kommer vara en allätare i mitt skrivande. Precis som jag är en allätare i mitt läsande, mitt musiklyssnande och mitt… ja, ätande. Jag är inte så svår helt enkelt, jag gillar liksom allt.

Nu har jag en rykande färsk (nåja, den kom ju för nån vecka sen, kanske t.o.m. två?) Skriva liggande på köksbordet, bara nån timma kvar till fika! (Det är viktigt att hålla på rutinerna även när man jobbar hemifrån, visst?)

Boktips till alla hjärtans dag

Johanna uppmanar oss denna veckan att tipsa om böcker på temat ”hjärtevärmande romaner”. Under en period av mitt liv läste jag enbart romance, under en annan period bara feelgood. Så man kan ju tycka att det skulle vara lätt för mig att plocka fram fem hjärtevärmande böcker ur minnet, men icke. De senaste åren har jag visserligen läst lite romance, men de böcker som satt djupast spår i mig har tillhört helt andra genrer. Efter lite klurande kom jag hur som helst fram till följande böcker:

  • Señor Peregrino av Cecilia Samartin,
  • En man som heter Ove av Fredrik Backman (ingen boklista är komplett utan Backman),
  • Livet efter dig av Jojo Moyes,
  • Överenskommelser av Simona Ahrnstedt,
  • Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (inte ett typiskt val i denna kategorin kanske, men syskonkärleken i den här boken är något av det mest hjärtevärmande jag vet).

Jag ser att det är nästan en månad sen jag uppdaterade sist… jösses. Jag märker att jag använder Instagram betydligt oftare, det känns mer lättillgängligt och inte lika krävande på vettigt innehåll som bloggen. Så ni får gärna kika in där för mer regelbundna uppdateringar. Men egentligen handlar min frånvaro om helt andra, personliga saker. Hade ni sett listan över allt jag gjorde och allt som hände förra veckan skulle ni förstå varför jag just nu inte orkar med mycket mer än det som krävs för att få livet att gå runt. Än så länge har jag haft turen att det bara varit mycket privat ELLER på jobbet, aldrig inom båda områdena samtidigt. Jag fasar för den dag då det inte klaffar på det sättet längre, då är jag inte långt ifrån att gå in i den där väggen jag ser närma sig.

Således har jag inte heller haft varken ork eller tid till mitt manus. Jag ska försöka prioritera manuset framöver, för jag vet att det ger mig energi att skriva och är det något jag behöver nu så är det energi IN på kontot istället för bara ut!

Hoppas det går bättre för alla er andra!

Vad är väl ett dagsverke?

Jag märker (och några av er har påpekat det lite fint också) att jag bara tänker att jag kommer framåt när jag faktiskt skrivit något på mitt manus. Ren textproduktion alltså. Jag skulle vilja påstå att den största delen av att skriva en bok inte består av att skriva ren text utan snarare tänka, fundera, planera, strukturera, redigera osv), jag vet det rent intellektuellt. Men känslomässigt går jag ändå runt med föreställningen att jag är så himla oproduktiv just nu. Det är jag inte! Senaste dygnet har jag t.ex:

  • skaffat Dropbox för att kunna samla alla filer där (tänker överge Evernote som huvudsaklig samling av min text),
  • skapat filer av det som jag tidigare haft i Evernote och lagt i min Dropbox,
  • gjort en Excel-fil med tydlig uppmappning av mina scener samt dramaturgiska bågar både för själva storyn och för mina nyckelkaraktärer,
  • kommit på flera avgörande grejer för mitt manus.

Den sista punkten där beror till stor del på att jag via Storytel har börjat lyssnat på Omgiven av psykopater av Thomas Eriksson, uppföljaren på Omgiven av idioter. Jag har varit sugen på båda böckerna och har idiot-boken i min ägo rent fysiskt men var så himla nyfiken på det här med psykopater! Lyssnandet har omväxlande gett mig bekymmersrynkor av att jag känner igen så mycket från personer jag mött (och möter), höga skratt då de fyra personlighetstyperna enligt DISA-systemet gjorde det helt tydligt för mig att jag är grön-blå* och nya infallsvinklar och idéer till mitt manus. Bra bok!

* Sagt om blåa personer i boken som jag garvade högt åt p.g.a. igenkänning är t.ex. ”Att träffa en blå person för första gången är inte nödvändigtvis särskilt spännande. Han har ofta ett helt neutralt ansikte, full kontroll på sina ansiktsmuskler och ler bara när det är absolut nödvändigt.”, ”Han jagar inte upp sig över just någonting” och ”Om han kommer hem till ett överraskningsparty kommer han kanske le när lamporna tänds, men det är inte säkert. Hans kommentar kommer vara något i stil med ‘Det var ju trevligt’.” Ja ni hör ju, visst låter jag som en skittrevlig person? Haha! Men som tur är har jag grönt i mig också, omsorg om människor och en önskan om att alla ska trivas – med baksidan att jag lätt blir utnyttjad av folk. Check på den!

Ord i minuten

Så himla irrelevant ändå?

Med jämna mellanrum är det folk i jobbsammanhang som hör mig (ja hör) skriva på datorn. Ljudet har jämförts med allt från rassel till regn och åska. Kommentarer som ”Skriver du på riktigt att låtsas du bara?” är också vanligt förekommande. Jag tog ett test i hur många ord i minuten jag skriver och jag ligger på ca 85 ord utan misstag, helt klart snabbare än medel.

Jag menar verkligen inte att skryta, för vad fasen hjälper det att jag skriver snabbt som attan? Inte går det fortare att skriva en bok för det!

Med vänlig hälsning, hon som inte kommer nånstans med sitt manus…

Vintriga titlar

Veckans topplista från Johanna ska vara böcker med vinterkänsla, och eftersom jag spontant inte kom på några böcker jag läst med vinterkänsla (och eftersom jag inte heller orkade bildgoogla böcker med vintriga omslag) så tog jag fram min att läsa-lista och hittade följande titlar som ger i alla fall mig vinterkänsla:

  • Ett hål i isen av Carlo Schmidt,
  • Vinterstängt av Jørn Lier Horst,
  • Den mörka kontinenten av Karin Johannisson,
  • Skuggvinter av Louise Baumgärtner,
  • Dit solen aldrig når av Marianne Cedervall.

Om ni inte lyckas lista ut det på mina titelval så har jag (i alla fall den här snölösa vintern) en känsla av att vintern mest är mörk och eländig och jag längtar efter sol och värme. Tur då att vi har en resa inbokad redan – i maj bär det av till Mallorca med alla barnen. I december fyller dessutom min man 40 år så vi håller som bäst på att planera en längre resa för bara oss två till värmen. Älsk på det!

Med manuset ligger jag lågt just nu. På grund av orsaker känner jag mig mer utbränd än utvilad såhär efter julledigheterna (att man varje morgon vaknar med en känsla av att hjärnan är varm och överhettad, det är inte så bra va?) så jag känner att jag inte orkar med mycket mer än mig själv just nu tyvärr. Men energin kommer nog snart tillbaka hoppas jag.

Nya böcker i min bokhylla

Johanna uppmanar till att berätta om fem nyförvärvade böcker och här kommer min lista:

  • Slutet på sommaren av Anders de la Motte,
  • Jag utan dig av Kelly Rimmer,
  • Söta fredag av Ia Genberg,
  • Sjuka själar av Kristina Ohlsson,
  • Sex år av Harlan Coben.

Nu har jag läst ikapp alla bloggar jag följer och det tog mig nån timma. Jag borde skriva nu va? Ja? Ja!

Ett första steg in i post it-världen

Igår tog jag ett rejält grabbatag om strukturen på mitt manus. Det kändes bra! Jag bestämde mig för att gå post it-vägen, som så många andra verkar vara hängivna till. Jag gillar ju också sånt där, färgglada små lappar som ger en visuell överblick över vad det nu är man vill överblicka – i det här fallet ett bokmanus. Det ger åtminstone en känsla av att man har någon slags koll på vad man sysslar med.

Jag började med att välja färger (nog så viktigt!) som kunde passa i min färgfläta – det blev rosa, orange och grön. Sedan skrev jag upp scen för scen på respektive lapp i rätt färg och klistrade upp på väggen i min skrivhörna. Jag gjorde en liten bock längst ner i hörnet för de scener som redan är skrivna (fler än jag trodde!).

Sedan letade jag fram mina röstmemon i telefonen. Ofta får jag bra idéer när jag åker bil och lyssnar på poddar, och eftersom det är mindre lämpligt (och olagligt?) att skriva ner en anteckning i telefonen när man kör så brukar jag spela in röstmemon för att komma ihåg min tanke till senare. Nu hade jag ett helt gäng memon som jag lyssnade igenom och det gav mig flera nya lappar som gav mig nya idéer och som genererade ytterligare några fler lappar. (Okej, jag fastnade också en stund i att lyssna på min egen röst. Jag gillar dialekten jag lagt mig till med på sistone. Jag är ju från Göteborg från början, men slipade bort det värsta när jag flyttade till Jönköping för tolv år sedan. Sen har jag lagt mig till med vissa östgötska melodier och uttal sen jag fick ett liv där också för tre år sedan. Nån himla hybrid-dialekt har jag fått i alla fall och jag tycker den är riktigt behaglig att lyssna på. Och fascinerande! Det är ju så sällan man hör sin egen röst sådär.)

Men jag funderar fortfarande på vad mer för typ av information jag vill ha på lapparna. POV kanske? När i det kronologiska händelseförloppet som scenen utspelar sig (lapparna är nu upphängda i den ordning de är tänkta att dyka upp i manuset)? Vilka personer som är med i scenen? Får nog googla lite mer och se hur andra jobbat med detta…

Något jag märkte ganska snart var att jag hade stor nytta av den kurs jag gick i december via jobbet. Den handlade om något så torrt som ”verksamhetsledningssystem i praktiken” (fast jag tycker det är skitspännande!) och då fick vi bland annat lära oss hur vi strukturerar upp en process på att tydligt sätt. Det gick faktiskt att applicera på manuset också! Jag gjorde inte det fullt ut igår men nu när jag skriver om det blir jag sugen på att gå tillbaka och justera. Jag skulle kunna få ett flöde genom att t.ex. ange på olika rader var i tiden jag befinner mig och sedan sätta varje lapp i ordning och på rätt rad så att visualiseringen blir som en kurva upp och ner mellan olika kalendertider men ändå så att jag ser när i manuset varje grej dyker upp.

Måste nog fundera en vända till på detta, men känner redan nu att Excel kanske är att föredra ändå. Inte minst pga post it-lappars tendens att tappa sitt klister rätt snabbt. På den där kursen jag gick använde vi också post it-lappar och ena kursledaren tipsade om hur man kan riva av post it-lappen från blocket på att sätt så att lappen sedan inte krullar sig när man sätter upp den någonstans. Himla bra life hack ändå! Förutom att klistret är så dåligt så lapparna lossnar oavsett hur raka och släta de än är…

Författare som ger mersmak

Jag följer Johannas uppmaning att lista topp fem författare jag läst för första gången under 2017 och som gett mersmak. Här är min lista, ej i ordning:

  • Alex Marwood. Jag både upptäckte henne och lyckades plöja igenom samtliga böcker hon hittills kommit ut med; Granne med döden, Den mörkaste hemligheten och Onda flickor. Älskar älskar älskar och längtar efter fler böcker!
  • Stephen King. Har aldrig läst något av honom förut, bara sett ett par av filmatiseringarna. Jag läste Mr Mercedes, som inte är i hans typiska skräckstil, och gillade den väldigt mycket. Har flera av hans böcker på min att läsa-lista framöver.
  • Malin Wollin. Det här räknas kanske inte helt som en ny upptäckt eftersom jag följt Malins bloggar, krönikor och sociala medier i flera år. Men förra året var första gången jag läste en sammanhängande bok av henne, Till min dotter. Hon har ett väldigt underfundigt och vardagsnära sätt att skriva, det påminner en hel del om Fredrik Backman – som också är en favorit.
  • Caroline Eriksson. Efter att ha börjat lyssna på hennes och Ninni Schulmans podd förra året blev jag såklart sugen på att även läsa någon av hennes böcker. Det blev De försvunna, en bok som ligger väldigt nära mitt eget manus i genre, stil och upplägg. Och jag blev verkligen sugen på att läsa mer!
  • Simona Ahrnstedt. Jag började med hennes senaste trilogi och kunde inte sluta, nu har jag börjat läsa hennes första böcker och gillar dem minst lika mycket.

Jag har mängder med (för mig) nya författare bland böckerna som ligger och väntar på att bli lästa hemma hos mig, så jag får nog ta och återkomma till ämnet fler gånger vartefter…